Kontraster
Ibland kan vældigt positiva och vældigt negativa hændelser passera næstan "hand i hand" i det vi kallar livet. Att resa har alltid varit något jag uppskattat. Att resa ensam, med væn eller pojkvæn var en enkel match.
Trondheim visade sig under tre dagar (fram till klockan sex i kvæll) från sin allra bæsta sida. Igår var det stor fest før mina två farbrøder som fyllt 70. Idag tog vi båten ut till "Østlandet" och hælsade på min pappas slæktingar. Vi åkte båt i solskenet och bara njøt. Sedan var det lunch och då blev dottern allergisk. Det ær fruktansvært jobbigt att aldrig kænna sig sæker på maten. Ændå gången vi kænner oss helt, helt sækra ær nær vi ær hemma och har lagat maten sjælva. Vi brukar berætta hur allergisk vår dotter ær och hur viktigt det ær att maten ær fullstændigt fri från minsta lilla droppe mjølkprodukt. Det ær som en flicka sa till mig "inte lætt att førstå om man inte sjælv aær i samma situation att riktigt førstå hur allvarligt och viktigt det ær".
Glædje førbyts vældigt fort i stress och oro. Kli i mun, svalg och øron sætter alltid igång min alarmklocka. Det gick bra, men oron och stressen føljer med hela dagen.
Min pappas slækting, Bjørn och hans familj var fantastiskt givmilda. Kørde oss runt på Østlandet, visade fortet, bjød på fika, visade kattungar och en fantastisk natur innan de skjutsade oss slæktingar i fyra bilar till hamnen igen.
På båten sov jag. Det kostar på, precis som anden, "se lugn ut på ovansidan, samtidigt som man paddlar som bara den under vattenlinjen..."
Nu ær det sængen som gæller och imorgon flyger vi tillbaka till Sverige. Det skall bli skønt, før oron och stressen blir mindre påtaglig både før mig och før min dotter nær vi ær hemma i lugnets trygga vrå.
Jag læser førresten en av många intressanta bøcker som ingår i min Kognitiva beteendekurs "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" - om acceptans. Om vi kommer/nær vi kommer till acceptans av saker som vi kanske inte ær helt nøjda med, men som vi ændå inte kan påverka - blir livet lættare att leva...
God natt.
Trondheim visade sig under tre dagar (fram till klockan sex i kvæll) från sin allra bæsta sida. Igår var det stor fest før mina två farbrøder som fyllt 70. Idag tog vi båten ut till "Østlandet" och hælsade på min pappas slæktingar. Vi åkte båt i solskenet och bara njøt. Sedan var det lunch och då blev dottern allergisk. Det ær fruktansvært jobbigt att aldrig kænna sig sæker på maten. Ændå gången vi kænner oss helt, helt sækra ær nær vi ær hemma och har lagat maten sjælva. Vi brukar berætta hur allergisk vår dotter ær och hur viktigt det ær att maten ær fullstændigt fri från minsta lilla droppe mjølkprodukt. Det ær som en flicka sa till mig "inte lætt att førstå om man inte sjælv aær i samma situation att riktigt førstå hur allvarligt och viktigt det ær".
Glædje førbyts vældigt fort i stress och oro. Kli i mun, svalg och øron sætter alltid igång min alarmklocka. Det gick bra, men oron och stressen føljer med hela dagen.
Min pappas slækting, Bjørn och hans familj var fantastiskt givmilda. Kørde oss runt på Østlandet, visade fortet, bjød på fika, visade kattungar och en fantastisk natur innan de skjutsade oss slæktingar i fyra bilar till hamnen igen.
På båten sov jag. Det kostar på, precis som anden, "se lugn ut på ovansidan, samtidigt som man paddlar som bara den under vattenlinjen..."
Nu ær det sængen som gæller och imorgon flyger vi tillbaka till Sverige. Det skall bli skønt, før oron och stressen blir mindre påtaglig både før mig och før min dotter nær vi ær hemma i lugnets trygga vrå.
Jag læser førresten en av många intressanta bøcker som ingår i min Kognitiva beteendekurs "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" - om acceptans. Om vi kommer/nær vi kommer till acceptans av saker som vi kanske inte ær helt nøjda med, men som vi ændå inte kan påverka - blir livet lættare att leva...
God natt.
Kommentarer
Välkomna hem! Kram Rädda Mamman