Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2011

Nytt datum för föreläsning i Malmö!

Jag blev ju sjuk så jag blev tvungen att ställa in föreläsningen i Malmö förra veckan. Nu har jag bokat nytt datum, 30/11, istället. Om du är intresserad av att gå på den föreläsningen så kan du klicka på LÄNKEN. Ni som bokade till den inställda kommer att bli kontaktade via telefon denna veckan.

Tänkvärda ord

Idag skall jag till min KBT-utbildning där vi läser böcker som det bland annat står så här i;

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. 
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon." 

Citat från Sören Kirkegaard hämtat från boken "KBT i utveckling".


Imorgon är det förresten första dagen av två Efus-…

Här ligger jag och duger

"Jag vill klättra upp på det där berget, vägra
några andra stentavlor än blankhetens, 
sedan gå ner igen, lägga mig,
andas lugna puckar genom lungorna, tänka


här ligger jag och duger."

Bob Hansson ur; "Här ligger jag och duger".

En riktig godnattsaga

Mamman hade precis varit ute på kvällspromenad med familjens hundar och lämnat övernattningskläder till sin dotter som skulle få sova över hos kusinen efter en tjejmiddag. Dottern hade varit så glad. Därför kände sig mamman så glad när hon kom hem igen.

Sonen låg i sin säng. Några år tidigare hade mamman kallat honom "Prinsguldlock" för hans ljusa, guldlockiga hår. Nu låg han, prins guldlock i sin säng, lite mörkare i håret och med färre korkskruvar. Pojken hade precis somnat. Det hörde mamman på pojkes andning. Mamman kröp försiktigt ner till sin son för att krama honom lite. Då vaknade Prinsguldlock. Klarvaket sa han till sin mamma:

- Jag drömde om en ett barnprogram som jag såg när jag var liten. Det var en flicka där som hade två pappor så de andra barnen retade henne. Då kom det en tant som skällde på barnen för att de retade flickan så hon blev ledsen.

- Var det en arg tant, som en häxa, den där tanten som skällde, frågade mamman.

- Neeej, nej, det var ju du för du för…

Artikel om add i Helsingborgs Dagblad

När jag föreläste i Helsingborg för några veckor sedan blev jag intervjuad av en journalist på Helsingborgs Dagblad. Det blev ett spännande samtal som böljade fram och tillbaka.

Allt som gör att kunskapen och förståelsen kring människor med npf ökar - är bra. Därför lägger jag artikeln här och ni som läser här får jättegärna länka vidare, om ni tycker att artikeln är läsvärd.


Artikeln i gårdagens Helsingborgs Dagblad. Läs här.

Trevlig lördag, förresten!

Vi måste snacka "appar"

Jag fick en fråga på min mejl angående appar. Vilka finns det? Var kan man hitta dem? Vad skall man tänka på? Vad kostar det?

Jag vet att många av er som läser min blogg är aktiva inom npf-världen, både som lärare och som föräldrar så nu ber jag er helt enkelt om hjälp eftersom jag måste erkänna att för mig är "apparnas värld" lika med "blinda fläcken" eller för den delen "Hisingen" för mig.

Kom igen nu. Skicka tips på appar och allt som har med appar att göra.

Tack och ha en riktigt skön fredagseftermiddag. Njut av stunden att vara precis innan helg!

Om mobbning

En film om mobbning som min dotter och många, många barn med henne känner igen sig i. Antingen som förövare eller som offer, eller kanske med erfarenheter från bägge sidor.

Varför lyckas vi vuxna aldrig få stopp på mobbning, helt och hållet, ingen av oss vuxna vill ju se vårt eget barn mobbat, så det borde väl inte vara några problem, eller? Jag tror att den största orsaken till det är att vi sällan förstår hur utsatt barnet är. Vi tittar oss omkring och ser lite, eller ingen mobbning eftersom det mesta är dolt. Ofta ser vi mellan fingrarna och säger att det inte är så farligt. Att barnet överdriver sina upplevelser, att de andra barnen inte menade något, att bara barnet som är utsatt lägger manken till lite så skall det nog ordna sig.

Det finns många typer av mobbning. Den mobbningen som syns i filmen är den min dotter är mest van vid. Den osynliga. Den man kanske tar minst allvarligt på. Men att inte ha någon vän, att bli utsatt för osynligheten är lika hemskt som att bli fysiskt ut…

Så har "Den arge snickaren" gjort det igen

Jag har legat i sängen, under täcket, hostat och snörvlat och tyckt synd om mig själv - och så har jag tittat på reprisen av "Den arge snickaren" som gick på tv igår. Återigen har man hittat en familj där en av familjemedlemmarna har tydliga svårigheter inom det område som vi kallar för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf). Om man inte har satt på sig npf-glasögonen/inte har kunskap om vad npf innebär när man tittar på programmet så ser man förmodligen en man som verkar väldigt slarvig, rörig, inte lyssnar på sin fru, oempatisk, okänslig etc, etc. Jag kan riktigt se framför mig hur man hemma i de svenska tv-sofforna sitter och ömsom gottar sig i misären familjen lever i och ömsom ojjar sig över mannens rörighet. "Att han inte bara kan skärpa sig", "lämna honom", "vilken snurrig och rörig man".

Om man däremot sätter på sig npf-glasögonen ser man en man som har svårt att komma ihåg och göra flera kommandon efter varandra, svårt att veta …

Om en frustration som är så svår att bära

Jag skulle föreläst igår. Det blev inte så. Rösten försvann när förkylningen klättrade ner i stämbanden. Jag brukar försöka vara både personlig och proffsig när jag föreläser. Jag brukar försöka blanda privata berättelser kring våra upplevelser, min dotters och övriga familjens, med siffror och fakta på vad forskning säger om npf i allmänhet och add i synnerhet. Jag brukar prata som mamma, men också utifrån en lärares perspektiv.

Trots det, "by the end of the day" är jag "bara" en av alla npf-mammor i landet. En mamma som dagligen kämpar för att barnet hon fått, fött och uppfostrat skall få vandra lycklig på denna jord ibland. Det är inte lätt att lyckas. Ibland känns det snudd på omöjligt att klara uppdraget jag tog på mig dagen då min dotter föddes.

Om alla lärare i skolorna i Sverige förstod hur mycket er förståelse och ert sätt att möta "våra" barn, påverkar dem och hela deras familjs liv. Om jag kunde förklara det på ett bra sätt. Om ni förstod och t…

Föreläsningen i Malmö inställd!

Om du som läser min blogg är en av dem som skulle komma på föreläsningen "Är jag normal, mamma?" - om barn med ADD och andra npf-diagnoser i Malmö i kväll så måste jag tyvärr meddela att den föreläsningen är inställd. Jag har helt enkelt tappat bort min röst i förkylningen...

Hoppas att kunna återkomma med nytt datum i Malmö.

Det kom ett mejl om läraromdömen och frustration

"Hej Malene
Jag läste ditt inlägg om stress och tyckte det var väldigt bra. Det är ju så att vi ständigt drabbas av stress som kommer utifrån på grund av att våra barn inte gör som lärarna vill eller förväntar att de skall göra. Jag blev så frustrerad härom dagen.  Min son, som går på högstadiet och som har en add-diagnos sedan några år tillbaka, kom hem med skriftliga omdömen från lärarna. Vi vet, sedan tidigare att han förmodligen inte kommer att få godkänt i alla ämnen, trots att vi jobbar mycket med läxor här hemma. Det är svårt för oss att acceptera, akademiker med höga betyg, som vi är övriga familjen. Jag accepterar det för det mesta, men min man förstår inte. När vi nu skulle gå igenom omdömena ihop, jag, min man och vår son så gick det riktigt illa. Det var många ämnen där han befarades att inte nå målen och lärarna hade skrivit sådana omdömen att vi var gråtfärdiga alla tre. Det stod sådant som "du måste koncentrera dig", "du ska sluta tramsa och flamsa&qu…

Inkluderande metoder för elever med npf i skolan

Jag fick tips om en länk när jag skrev mitt förra inlägg kring stress.
Här kommer länken som jag fick tips om. Länken handlar om hur man kan tänka när man skall lyckas med inkluderingen av elever med npf. Metoderna som Marita Falkmer har prövat och rekommenderar är framförallt tänkta på elever med aspergers syndrom och andra autismliknande tillstånd, men efter att ha läst dem så kan jag tycka att väldigt mycket av de 20 sidorna som är fullmatade med tips kring inkluderande metoder för barn med aspergers syndrom även fungerar för elever med andra diagnoser.

Läxhjälp?

Om stress

Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till. 
Dottern går inte på idrottslektionerna längre. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos oss. Inte bara för att min dotter vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att jag vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra bar…

Bild över misären

Inte roligt att vara sjuk. Gröt i hjärnan och slem i lungorna. När dessutom maken är sjukare (lungingflammation - för dig som inte läste mitt inlägg igår) så får man ju inte en endaste "vaddetärsyndomdigkommentar" från älsklingen. Dubbelt synd om mig idag alltså...

I eftermiddag skall jag ta av mig mössan och skriva ett långt inlägg om stressen som vi med barn som har npf-svårigheter/själva har npf-svårigheter/"bara" är föräldrar till helt "vanliga" barn lever i. Kan man bli av med den? Skulle vi må bättre utan den?

Nu skall jag sova ett par timmar och sedan kommer jag vara ganska pigg. Imorgon skall jag föreläsa i Malmö, då måste jag vara någorlunda frisk i alla fall.

Dementi

Om jag i mina senaste inlägg insinuerat något om att min käre make är klen av sig så vill jag, å det bestämdaste, ta tillbaka det. Maken var nämligen hos doktorn idag och han har LUNGINFLAMMATION.  Själv ligger jag i sängen med min ynkliga förkylning och hostar ikapp med maken...

Det är inte ofta att vi bägge två, vuxna i hushållet är sjuka samtidigt, men ibland händer det. Tänk då vilken tur att när maken och jag ligger som två blåmaneter uppslängda på en sandstrand så har familjen en mormor som hjälper barnen till skolan på morgonen och en morfar som följer ett av barnen till fotbollsmatchen ikväll.

Nu skall jag sova vidare, ville bara tala om att jag lever och att maken inte är klen...

Migrän

Vaknade med migrän och början till förkylning i morse. Efter mitt aerobicpass med glada deltagare och lite allmän städning här hemma har jag nu krupit ner under en filt i soffan. Här tänker jag ligga tills huvudvärken har flugit sin kos och förkylningen dragit sig tillbaka till sin "Katlagrotta" (dricker Echinaguard som en kamel och håller mina tummar för att förkylningen inte klarar att bita sig fast).

Du som känner att du har extraenergi idag, till dig vill jag bara säga; jag tar emot all sorts "energiboozt" idag, glada tillrop, hejarop, "kryapådig-hälsningar" och cyberkramar. Allt är lika välkommet...

Inga krav och inga måsten?

Vad var det jag skrev i mitt förra inlägg? Inga krav, inga måsten, bara njuta?

Yeah, right!

Maken, som varit sjuk de senaste två veckorna, som sett döden i vitögat, som sett ljuset i tunneln innan han vände tillbaka till livet igen (om du frågar honom då alltså), hundarna hönorna och barnen - har njutit, inte haft några krav och måsten på sig medan de ätit gott, provat kläder, tränat, sett på "Ice age", spelat data spel lekt med kompisar...

Jag har sedan vi hördes sist;

skött om hönorna, bakat scones, plockat ur diskmaskinen, plockat in i diskmaskinen, städat i köket, plockat undan efter barnen (och maken även om han inte erkänner det...), gett hundarna mat, packat för sonen som skall sova hos en kompis i kväll, kört sonen till pingisträningen, kört dottern till ett köpcenter nära oss, handlat kläder till dottern, hämtat sonen, lagat lunch, plockat undan efter lunchen, bäddat rent i sängarna, tagit hundarna på långpromenad samtidigt som jag följde sonen till innebandyträning…

Idag...

Idag har jag inget sorgligt, upprörande, upplyftande, uppmärksammande, intrikat, intressant, indiskret att skriva om annat än att här hemma kommer vi att njuta av att vara lediga, att inte ha några krav eller måsten på hela dagen. Vi skall njuta helt enkelt!

Jag hoppas att vi alla får en dag att njuta av idag!

God morgon.

Tårta!

Idag kom dottern iväg till skolan för FEMTE DAGEN I RAD - AV FEM! så ikväll bjuder jag på tårta eller något annat gott. Det är nämligen lilka mycket värt att fira att mitt barn varit i skolan alla veckans dagar som när ett annat barn som inte har npf-svårigheter kommer hem med ett prov med alla rätt!



Jag fick förresten ett mejl från en förälder igår. Jag gör som programmet "Bullen" med Martin och Cissi (som var ett populärt ungdomsprogram för många år sedan) och säger; "mamman som texten handlar om, är inte jag"  (men det kunde lika gärna varit jag, för jag känner igen mig i mycket. Det kunde varit jag eller någon av alla andra tiotusentals människor i Sverige som är föräldrar till ett eller flera barn med npf-svårigheter).

"Ett exempel ur vår verklighet: TEMA Havet (åk8)
Denna tema period är uppbyggd på att läraren föreläser (= en ljudmatta för mitt barn/ bla bla bla liksom), filmvisning och egna anteckningar

Mitt barn som har svårt att koncentrera sig under l…

En flicka med ADD kom hem

En flicka med ADD kom hem till sin mamma en torsdagseftermiddag.

- Vet du idag, mamma, så satt jag i mitten av bordet när vi åt lunch i matsalen. Vi pratade och skrattade. Jag var med i samtalet, det kändes som om jag hörde till, som om jag var som de andra, sa dottern till sin mamma med en röst som avslöjade enormt mycket glädje.

Även mamman kände sig glad. Hennes dotter hade för fjärde dagen i rad varit i skolan. Hon hade inte kommit i tid på morgonen, hon hade inte varit med på alla lektioner och hon hade inte heller stannat hela dagen alla dagar, men det struntade mamman i. Att flickan varit i skolan hela veckan, att hon kände det om om hon hörde till och att hon var glad vägde upp allt annat med råga, tyckte mamman.

- Om min dotter går till skolan också imorgon så har hon, för första gången sedan första veckan på höstterminen, varit i skolan alla veckans dagar. Det skall firas med tårta, tänkte den lyckliga mamman och kramade sin dotter.

Det kom en kommentar om vikten av att få en diagnos

Jag måste lyfta upp den här kommentaren som kom till min blogg idag. Den är både fin och sorglig. Den säger så mycket, tycker jag.

"Jag är oerhört tacksam för min ADD-diagnos som jag fick för snart 3 år sedan. Hade i alla år bitit ihop på bekostnad av min psykiska men även fysiska hälsa vilket satt djupa spår som inte går att radera.
Men med diagnosen som verktyg har jag äntligen kunnat förstå och acceptera mig själv.I likhet med vad den 19-åriga tjejen har upptäckt, har skuld och hopp blivit två nyckelord som jag har kunnat skapa ett helt annat förhållande till än vad jag hade före diagnosen.
Jag har också försökt styra upp och inrättat mitt liv efter vad som är bra för mig och min mentala hälsa.
Det enda smolket i bägaren är den otroliga sorg jag känner över att få det här verktyget så sent som 10 år före min pension.
Det är som om någon skulle dyka upp och säga "- Jag är ditt okända barn", när du är 55 år. Sorgen och förlusten du skulle känna då över alla förlorade …

Apropå om ADD "finns" eller inte

Läs artiklar i SIL´s senaste nummer där Svenny Kopp och två andra läkare blir intervjuade. Man ser olika på saken, men tydligen är Svenny Kopps åsikt den som färgar av sig på Attentions arbete.
Gå in här och skrålla ner dig till sidan 50 i nummer 6 (senaste numret) av SIL.

Någon som känner igen det här om ADD?

Jag fick ett mejl av en förälder idag. Det var ett långt och mycket fint mejl. I det står det bland annat så här:

"Jag tycker att ADD bara nämns i förbifarten till ADHD för det mesta. Lite lite om att det finns den lugna varianten men sen fortsätter texten ofta med det som gäller Hyper.

Trots att jag jobbar med ungdomar som har autism, asperger m.m så har jag lyckats missa ADD!!! Vad säger det!? Då har jag ändå läst 2 årig distans kurs om autism och 15 poäng om pedagogik med inriktning spec.ped. Jag har hört det förstås men det har liksom slunkit förbi mig, inte lagt någon vikt vid det (även mina kollegor visade det sig). Detta tycker jag talar för att ADD skulle behöva "stå för sig själv" lite mer! Att vi kom på det gällande mitt barn var när jag pratade med spec.peden som vi har handledning med på mitt jobb och jag berättade om vår situation och hon undrade om det inte kunde vara ADD? Då började polletten trilla ner.....Som för så många andra så har det inte märkts så m…

Jag kan inte hjälpa att jag gråter

Jag lyssnade på radions p3 på väg till Lidköping igår. Människor fick ringa in till programmet och berätta vad som gjorde dem rörda. Jag tycker att jag är ganska knäpp som berörs väldigt starkt av en sak (förutom flera andra så klart), nämligen; när jag ser människor tävla och då inte på elitnivå, ju lägre "nivå" det är, desto mer berörd blir jag.

Första gången jag plötsligt bara fick tårar i ögonen som inte ville sluta rinna var när jag jobbade på ett idrottsevenemang för funktionsnedsatta i Beitostölen, Norge. Det var synskadade och blinda skidåkare som kom kämpades i spåret för att skjuta prick, alltså skidskytte. Jag var tvungen att titta åt ett annat håll för jag insåg att andra runt mig inte skulle förstå varför jag plötsligt började gråta. Jag var 24 år då. Det berörde mig oerhört starkt och det där har bara eskalerat på senare år. Nu kan jag inte se deltagarna i Vasaloppet på tv utan att börja storböla (även om jag åkt Vasaloppet själv och inte var det minsta rörd då…

Varför utsätta sig för allt detta?

Äntligen hemma efter ett föreläsningsbesök i Lidköping. Åkte från Göteborg vid tvåtiden. Föreläsning mellan sex och halv nio och så bilresa hem till Göteborg igen.

När jag sprang där och försökte hitta ett sätt att komma in i lokalen jag skulle föreläsa i så funderade jag på varför jag utsätter mig för stressen att åka runt och prata om det här ämnet kors och tvärs i Sverige. För det är stressigt och det är, till skillnad mot vad många tycks tro, inget jobb som man (i alla fall inte jag) "blir fet" på.

"Varför utsätter du dig för detta, Malene?!" Det tänkte jag i stressen som kom av att jag inte visste om jag skulle komma in i lokalen eller ej. Till slut så kom jag in och fick kontakt med kvinnan som skulle hjälpa mig. Ställde upp mina saker och inväntade åhörarna.

Då kom jag på det. Jag gör ju det här för att det är så (ni som följer min blogg vet att jag ogärna svär, men ibland gör jag undantag) förbannat viktigt. Hur kan jag jobba med något annat när jag brinner…

Mitt i deppen får man ett sånt här erbjudande!

"Jag har mitt andningshål i stallet där jag har min islandshäst. Vill du ha en lugn stund i naturen långt ifrån trafik och annat så får du gärna komma och äta frukost med mig och min väninna i stallet en morgon. Eld i kaminen och oftast hembakat bröd och en härlig "Ronja-skog" i närheten kan jag erbjuda. Stallet ligger i (XX) mellan (XX) och (XX) och jag är nästan alltid där på onsdag och fredag-morgnar och ibland även måndag och tisdagmornar. Ring mig gärna om du vill hälsa på i mitt "andrum". Det skulle vara roligt att träffa dig!
Varma hälsningar"


Människor är bara för underbara. Tänk, att hitta ett sånt här mejl, med en sånt här inbjudan i mejlboxen på morgonen... Man kan inte bli annat än glad och nöjd med livet igen, trots depp och störtregn här i Göteborg.

Tänkte passa på att tipsa om en sak som gör vardagen enklare för mig i mitt arbete med att få livet att flyta för min dotter. En kalender:



En helt vanlig kalender, men en kalender som bara rör sake…

En filt över mitt huvud, tack!

Det finns dagar då jag egentligen bara vill lägga mig under en filt och vänta. Vänta på att någon kommer och klappar mig lätt på huvudet samtidigt som hon säger "jag tar hand om det här nu, vila du".

Det hade varit så skönt att lämna över till någon. Någon som tog över allt ansvar för allt som ligger och skramlar hela tiden. Som skötte kontakten med läkare, med skolpersonal, med soc, som tar ansvar för läxan som är så svår att göra, som förklarar för sjukgymnasten, som kontrollerar maten, som kontrollerar astman, som tröstar, som hittar nya lösningar på att hitta kompisar, som svingar sitt trollspö och tar bort allt det onda min dotter kämpar med.

Som låter mig vila.

Som låter min dotter lyckas.

En dag eller två.


Idag har vi nytt möte på BNK med läkare, psykolog, pedagog, skolan och vi föräldrar. Kanske kommer vi fram till något som gör livet lite lättare för min dotter.

Så länge det finns liv - finns det hopp.

Så länge det finns hopp - finns det liv.

Så länge man lever lär…

Föreläsningsplanering

Just idag sitter jag och planerar vårens föreläsningar. Just idag känner jag mig lite förvirrad över var jag skall föreläsa. Har du som läser min blogg förslag på en stad du tycker att jag skall föreläsa i? Ge mig jättegärna förslag för jag känner mig som sagt, lite förvirrad kring just detta ämne...

Livet är inte statiskt

Idag är "dagen efter" för oss. Livet känns lite tungt när energin dränerats av en jobbig händelse som den som hände i lördags kväll. Viktigt att komma ihåg då är att livet verkligen inte är statiskt. Livet är i rörelse hela tiden, det är bra att komma ihåg. Både när livet känns bra, men kanske framförallt när något är jobbigt.

Livet är inte statiskt, det är dynamiskt. Efter en jobbig dag eller två, kommer tillfällen då livet ler igen.

Idag skall jag lära mig om "motivation och förändring" på min utbildning. Hoppas kunna skriva något om det i efter middag.

Ha en skön måndag och om den inte är skön, kom ihåg;

Det förändras, snart kommer en stund då livet glimrar igen, då livet ler, då lyckan kittlas i magen!

Vi skulle ju vila

Helgerna försöker jag att vila mig. Spara på krafterna. Tanka energi. Ibland blir det inte så. Igår kväll blev det istället ambulanstransport till Sahlgrenska sjukhuset efter att Dottern fått i sig lite, lite mjölk av ett misstag som inte var gjort av henne. Stackaren blir så dålig. Mitt i natten kunde jag åka hem. Hon lades in och till lunch får hon komma hem igen. Vi behövde vila den här helgen. Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller hur.

Magisteruppsats om lärares tankar king barn med adhd/add

Jag fick en länk skickade till mig som jag gärna lägger ut här.

Maria Eskel och Åsa Engman har gjort en magisteruppsats i frågor som rör lärare som jobbar med barn som har diagnos adhd.

De skriver så här om sin uppsats:

Denna studie handlar om ramfaktorer som påverkar undervisningen av elever med ADHD, enligt högstadielärare. Åtta intervjuer genomfördes med högstadielärare med erfarenhet av denna typ av undervisning och frågeställningarna var: Vilka ramfaktorer anser lärarna har betydelse för undervisning av elever med ADHD? Hur upplever lärarna det egna arbetet med denna typ av undervisning till exempel vad avser tilldelning av resurser från skolans ledning? Vad skulle underlätta undervisningen för elever med ADHD-problematik? Resultaten visar att lärarna anser att viktiga ramfaktorer är möjligheter till kompetensutveckling, tillgång till information, arbete med att analysera och diagnostisera, strukturer på arbetsplatsen samt den fysiska arbetsmiljön. Lärarna upplever också att under…

Om loken som drar alldeles för tunga vagnar

Så var nästan hela denna veckas fredag över. Vår familjs "bästa" dag.

Jag fick en bild framför näthinnan när jag låg i badet och slappade efter dagens aerobicträning. Mitt barn, våra barn med npf-svårigheter är som lokomotiv som drar flera tunga vagnar bakom sig. Ju äldre de blir, desto fler tunga vagnar kopplas på till loket som kämpar och kämpar för att inte stanna. Längs med den "SJ-skraltiga" rälsen, som inte gör det lättare att dra alla hopplöst tunga vagnar, ligger små stationer av hopp. Man kör till de där stationerna i förhoppning om att kunna koppla bort en eller ett par av vagnarna, men för det mesta blir man bara framvinkad "kör vidare, stanna inte här, vi kan inte hjälpa dig här, kör på bara".

För tillfället har min dotter många tunga, tunga vagnar att dra på. Ett par gånger i veckan blir allt övermäktigt - då stannar loket vid hemmastationen.

Vi har många ställen dit vi går för att få hjälp med all smärta och oro min dotter drar runt på i sin…

Varför blir det svårare och svårare för vissa barn?

Många föräldrar vittnar om att, trots att deras barn fått utredning, diagnos, stöd och hjälp hemma och i skolan så blir det bara bättre tillfälligt. Misslyckanden fortsätter sedan att trilla in i en aldrig sinande ström. Många barn med npf-diagnoser "hittas" inte förrän på högstadiet. Jag tror att de bägge delarna hänger ihop med varandra, nämligen så här:


Om man har med i tanken att barn med npf ofta mognar senare än sina jämnåriga (ungefär 30%, menar forskarna) så är det inte så konstigt att barnen hittas på högstadiet och redan utredda barn, trots stöd och hjälp, ändå misslyckas när de kommer upp på högstadiet och gymnasiet.

Fortfarande tror många att adhd/add och liknande "växer bort" när man blir vuxen. Tyvärr är det sällan så. Hyperaktiviteten försvinner hos en del. Impulsiviteten lägger sig kanske hos andra, men svårigheter finns kvar. Att man upplevs som att ha "växt ifrån" sina svårigheter handlar nog istället om att man lärt sig strategier och m…

Viktigheten med att göra vuxensaker ibland

Maken bjöd mig på en helkväll utan barn, men med restaurangbesök och hockeymatch.

Barnen fick middag hemma innan vi åkte.

Middagen och sällskapet på restaurang lite senare på kvällen var tipptopp.

Tvåsamheten utan barn, trots att jag älskar barnen över allt annat, var underbar.

Hockeyspelarna gjorde sitt. De åkte fram och tillbaka. De tacklade in varandra i planket till publikens stora förtjusning. De kämpade så svetten skvätte. Domarna var duktiga på att döma och på att åka skridskor baklänges!

Som grädde på moset, vilket egentligen inte var nödvändigt för att jag skulle känna mig jättenöjd, vann Frölunda mot HV 71.

Jag och maken tog bilen hem och här hemma sover Lillagubben i sin säng, medans storasyster äter kvällsmat för glatta livet.

Att någon gång ibland få vara vuxen och ensam med sin kärlek är oerhört viktigt, kanske framförallt när man har en ganska tuff vardag.

Nu skall jag sova gott.

Hörs imorgon!

Vad gör man när man gjort allt och det ändå inte fungerar?

Det här mejlet kom för ett par dagar sedan. Jag tar upp det här på bloggen för att det är så typiskt. En mamma som gör allt hon kan och lite till för att hennes dotter skall ha en bra skolgång där hon lyckas och mår bra. Lärare som gör allt de förmår för att deras elev skall lyckas. Ett barn som kämpar och kämpar så hon nästan trillar ihop. Och ändå. Det räcker inte. Var gör man, undrar mamman. Ja, vad gör man? Läs mejlet här:




Hej Malene,

Jag följer din blogg sen en 1 1/2 år tillbaka och jag har liksom dig en tjej med ADD. Min dotter är 14 och eftersom din tjej är lite äldre uppskattar jag att läsa om dina tips och råd när det gäller skola och vardag. Du har ju mer erfarenhet än vad jag har.

Min dotter går nu i 8.an och har en jättebra mentor. Hon är förstående och vill verkligen hjälpa på bästa sätt. Vi har tillsammans lagt upp ett åtgärdsprogram som känns bra, hon har fått dator som hjälpmedel samt extra mentorstid. Hennes mentor + ytterligare ett par lärare har gått en utbildning om A…

Onsdagar, som balsam för själen

Om det går som det skall gå, på onsdagar så är denna dagen en av de allra bästa i veckan.

Onsdagar är riddag för Dottern och fotbollsträningsdag för Lillagubben. Bägge skall iväg samtidigt. Vi äter lite mellanmål först. Sedan är det ombyte innan Lillagubben kastar sig upp på sin stålhäst och cyklar kilometern till träningen. Några minuter efter honom ger sig Dottern iväg, ofta med morfar, någon gång med mig, till sin ridlektion. Den här eftermiddagen är så fullmatad med positiv energi.

Efter en timme går jag iväg för att kika på sista stunden av Lillagubbens träning och när vi kommer hem är maten så gott som klar. Middag serveras när Dottern och morfar kommer hem (om inte vi andra redan ätit middag för att vi inte klarat av att vänta, vill säga).

Tänk att ha en sådan skön eftermiddag en gång i veckan och tänk vad jag njuter.

Nu - dags att laga middag, samt dammsuga huset innan fotbollsträningsbesöket!

Hur skall mitt barn orka?

Idag har jag fått några mejl från olika föräldrar som undrar hur de kan göra för att underlätta för sitt/sina barn som inte fungerar i skolan. Hur de skall göra för att deras barn skall orka.  Mejlen är, precis som de ofta är, ganska frustrerade. Man gör som förälder, sitt bästa upplever man. Man upplever att skolan försöker göra sitt bästa, men på något sätt blir det fel ändå. Barnet mår dåligt. Barnet misslyckas. Barnet kommer inte iväg. Barnet är ledset.

Hur gör man?

Som enskild förälder är det lite som att "slåss mot väderkvarna" för om inte samhällets medborgare förstår att de inte förstår och att de därför måste skaffa sig mer kunskap kring barn i svårigheter, att man därför måste fråga barnet (alltså det egentliga proffset) om varför det inte fungerar och att man därför måste ha en inställning som inte är dömande - så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller som förälder.

Jag vet att det finns många lärare som upplever det motsatta förhållandet, att det…

Om dagen som gått

Jahopp, då var man hemma efter kvällens föreläsning i Helsingborg. Bra gick det, tror jag. Innan föreläsningen blev jag intervjuad av en kvinna från Helsingborgs Dagblad. Hon var trevlig att prata med. Hon ställde liksom inga frågor, så samtalet/intervjun blev annorlunda än andra intervjuer jag varit med om. Till slut sa hon "jag vet faktiskt inte vad jag skall göra av det här". Det kan man ju tolka både positivt och negativt. Spännande blir det i alla fall att se hur artikeln blir.

På slutet av föreläsningen frågade en av åhörarna om barn alltid vill lyckas, som jag brukar säga. Hon kände att bland eleverna hon mötte så kunde barn med diagnoser skylla på sin diagnos och så kände hon att hon blev mer irriterad på barnen som inte hade diagnos. Tyvärr hann vi inte prata mer än så kring hennes fråga för den var intressant. Om du som ställde frågan ikväll, läser min blogg så hör gärna av dig så vi får resonera mer kring din fråga. Den är relevant och intressant, tycker jag.

Sver…

LOVEBOMBING!

Jag skall precis väcka barnen, men innan dess tänkte jag skriva några rader.

Varje måndagseftermiddag har jag en timme till träning i att samtala kring KBT-frågor med någon som vill det. Det ingår i min utbildning i Kognitiv Beteende Terapi. Igår fick tjejen som kommer och pratar dessa första veckor, ett par läxor. En av läxorna var att hon skulle "Lovebomba" sitt barn.

Barn med npf-svårigheter får sällan höra att de gör bra saker eftersom vi mäter och jämför dem mot andra barn som inte har npf-svårigheter. Sällan "vinner de matchen". Sällan får de spontant höra att "det där gjorde du bra", "nu var du himla duktig". Därför måste vi runt barnet kompensera för det.

Vi måste "Lovebomba".

Ge uppmuntran, kärlek och positiva "hejjarrop" till barnet mycket oftare än till andra.

Vi glömmer ofta det.

Därför tänkte jag uppmana er alla som läser min blogg att idag tänka på att "Lovebomba" det eller de barn ni kommer i kontakt …

Nu får det vara nog med jobbiga saker ett tag

Nu har jag tröttnat. Jag är "fed up" på jobbiga saker i livet. Det får vara bra nu. Basta!

Därför tänker jag inte stanna i nuet för tillfället och jag tänker definitivt inte tänka på framtiden, men gå tillbaka och bara njuta av lite bilder från sommarens härliga liv.















Gör jag ditt liv jobbigt, mamma?

En flicka med funktionsnedsättningen add, sa till sin mamma;

- Det känns som om jag gör ditt liv så jobbigt, tycker du att jag gör ditt liv jobbigt, mamma?

Mamman svarade;

- Du gör mitt liv jobbigare än om du inte funnits, men du gör det så mycket, mycket bättre. Vet du att den bästa dagen i mitt liv, det var den dagen du föddes! Jag är så otroligt glad att du finns i mitt liv!

Jag pratade med en kvinna häromdagen

Hon har barn med diagnoser och hon har, efter många år av undran om varför så mycket är så svårt för henne, fått en diagnos själv också. Jag kallar henne för "Anna", här.

Anna berättar att en kvinna hon mötte sa att  "det borde finnas fler människor av din sort". Det var en komplimang till Anna, men Anna berättar att hon hade svårt att ta komplimangen. Så sällan har hon fått komplimanger att hon numera har svårt att ta dem, när hon väl får en.

Hon berättar för mig att hon känner sig iakttagen och ifrågasatt av soc och av barnens lärare. Jag tror att vi är många föräldrar till barn med npf-svårigheter som ibland känner oss iakttagna och ifrågasatta av människor runt omkring oss. Den här kvinnan är extra utsatt då hon själv har svårigheter inom samma område som hennes barn har. Det gör att allt blir extra jobbigt och att hon förmodligen blir extra iakttagen och ifrågasatt.

Jag tänkte på Anna när jag och maken var och storhandlade idag. Vi är två, jag och maken. Vi ha…

Adhd/add/autism/aspergers - vs - Narkolepsi

Jag läser i dagens Göteborgs-Posten att man nu beslutat att ge alla barn som drabbats av narkolepsi efter influensavaccineringen för två år sedan ett belopp på 50 000 kr/person. Det är bra att man ger dem det även om det naturligtvis inte på långa håll räcker i vad man får utstå och försaka på grund av narkolepsin.

Jag hittar också en artikel som handlar om samma sak i gårdagens GP. Den kan du läsa här.

Jag tänkte ta ut några meningar ur dagens artikel och be dig byta ut narkolepsi mot t ex add eller någon liknande npf-diagnos. Nu är jag, som jag skrivit tidigare, inte ute efter att negligera barnen som fått narkolepsi, men jag tycker att jämförelsen är intressant och relevant. Jämförelsen mellan hur man förhåller sig till funktionsnedsättningarna och hur man pratar om dem.

Här kommer några urklippta meningar från dagens artikel i GP. Byt ut narkolepsi mot adhd/add/aspergers/autism och svara sedan på frågan längst ner.

""De 50 000 kronor som nu börjar betalas ut till narkole…