Jag har några frågor som jag funderar på

Sista dagen på praon för dottern imorgon. På måndag sätter det igång igen. Allt det som gör vårt liv jobbigt - sätter igång igen. Vi har en ny diagnos att förhålla oss till. Ingen skillnad där, egentligen, men man undrar ju vad vi får för hjälp nu som vi inte har fått tidigare. Förstår de lärarna som inte förstod innan - bättre nu...?

I morgon håller jag tummarna för att klasskamraterna som min dotter och en annan flicka i klassen bjudit hit på "tjejkväll", kommer. Jag tänker ofta på Jonas Gardells bok om pojken som blir mobbad och som så småningom tar livet av sig. Jag tänker på mamman som ordnar kalas för sin son. Hur hon spelar teater när pojkens klasskamrater, de som mobbar honom, kommer på fest. Hur pojken i och med det blir än mer kränkt. Mamman vill väl, men det att hon inte tar parti för sonen och slänger ut klasskamraterna som kränker honom i skolan skadar honom mer än hjälper. Jag känner så väl igen mig i henne. Man vet liksom inte hur man skall göra, vad som är bäst för sitt barn. Skall jag bara vara den snälla mamman som försöker släta över, hjälpa till, stötta. Eller skall jag vara mamman som lägger mig i och ställer krav. Jag tror inte att det är en bra väg att gå, men jag tror inte heller att den andra vägen, egentligen är rätt heller. Vart jag än vänder mig har jag rumpan bak, liksom.

När min dotter gick på sexårsverksamhet var hon en tapet på väggen. Vi bjöd hela klassen på kalas. På den tiden ville jag att alla skulle få vara med, det var viktigt för mig. Min dotter satt där på kortsidan av bordet. Alla var bjudna. Alla skulle få vara med. Fast min dotter var inte självklart med - på sitt eget kalas. De andra pratade - hon var en tapet på väggen, till och med hemma i vårt hus. En gång för några år sedan pratade vi om det och min dotter sa "jag ville egentligen inte bjuda dem i klassen, för de var inte snälla mot mig". Hon grät av minnet.

Hur gör man då? Hur gör du? Vara snäll, ställa upp, inte ställa krav, inte låtsas se eller be alla fara åt fanders? Inget alternativ känns bra. Finns det alternativ till de två förhållningssätten?

Kommentarer

Anonym sa…
Hej, känner igen det så väl, men en fundering som ligger där bak och gror är att vi som är så medvetna om att avsaknaden av socialgemenskap, försöker sätta in en åtgärd omgående, vi letar med ljus och lykta efter detta, men det kanske är så att barnen är rätt nöjda ändå, de orkar inte efter en hel skoldag. Deras hjärnor är fulla med intryck. Efter att ha pratat med mina ”normala” vänner så känns det som om att även de barnen inte har några kompisar efter dagens slut förutom de som tränar.
Ska försöka komma iväg på en teater som handlar om Människans eviga sökande efter kunskap och lycka, finns det ett slutligt mål för denna strävan? FUB menar att man inte måste veta allt. Meningen med livet är livet självt. Inte mer men heller inte mindre. Att leva ett aktivt liv helt och fullt och att ta vara på de små glädjeämnena som vi möter varje dag. Det är det det handlar om.
Får se om jag får en annan inblick efter den teatern.
Hälsningar Funderaren
Katarina sa…
Intessant det du skriver Malene och även "anonym". Det är så svårt! Jag har prövat båda alternativen, att stryka över, försöka medla. Sedan har jag även blivit förbannad och frågat min dotters vänner hur det skulle kännas om de var i samma situation. Det senare alternativet kändes bättre för mig och min dotter blev glad för att jag sade ifrån. "Vännerna" blev rädda och jag tror inte det blev bättre. Min dotter vill ju så gärna ha vänner, umgås, men det är så svårt att passa in. Det är kanske så det blivit för vår familj, jag och min man har nästan inga vänner längre, vi umgås med vår dotter. Jag själv känner att jag läser av människor jag träffar och har så svårt att umgås på ett "normalt" sätt. På något sätt tror jag att det är svårt för familjer med denna problematik att fungera "normalt" socialt. För när man pratar med någon i liknande situation känns det som att komma hem! Det behövs inga ord. Jag har så svårt att formulera mig, men jag tror att det är här någonstans problemet ligger.
märta sa…
Hej!
Jag har också gjort som Katarina, både varit tillåtande och även sagt till på skarpen. Jag kan säga att ingetdera fungerat. Min dotter vill helst vara med de tjejer som avvisar henne, ibland när de inte har ngn annan så passar det bra och hon blir så glad då. Jag vet att hon innerst inne vet precis vad som pågår, men vad gör man? Det går inte att skydda dem från detta uteslutande. Livet är svårt för henne och jag kan bli galen av ilska när jag ser hur de beter sig, trots att deras föräldrar också vet om min dotters svårigheter. Varför ska det vara så svårt att ta med någon som inte har en självklar plats?
Tänker på dig Malene och på din familj och den nya diagnosen. Min dotter har samma, mycket är likt annat inte. Det jag tror att jag lärt mig är att hon behöver göra saker i sin egen takt och att vi föräldrar inte pressar henne för mycket. Jag har förstått att hon inte kommer få grundskolebetyg, men jag är glad för att vi för tillfället hittat en skolform som faktiskt fungerar. Hemundervisning tre dagar i veckan och praktik en dag. Min dotter får lyckas och vi har sett att hon kan växa så mycket mera när hon inte är utsatt för stress.
KRAM!
Anonym sa…
Jag brukar prata med barnen, tala om för dem att det inte är så lätt att förstå att människor fungerar på olika sätt, men att de säkert kan lära sig det med tiden.

Och tala om för dem att de som är otrevliga eller elaka är det för att de mår dåligt och behöver hjälp. Och att de gärna får prata med mig om det som är jobbigt för dem.

Bäst funkar det att ta ett sånt här snack när de är några stycken och närjag insinuerar att de har problem de behöver hjälp med...

Taskigt? Manipulativt? Förminskande? Ja, kanske. Men jag gillar tanken på att göra de utsatta till starka och de elaka svaga och hjälpbehövande!

H

Populära inlägg