Om att uppfostra ett npf-barn
Jag fick många förslag på skrivtema här på min blogg när jag bad er hjälpa mig bli av med skrivkrampen. Jag tackar för alla kommentarer och jag kommer ta upp era förslag efter vart tänkte jag. Jag börjar med ett mejl som jag fick häromdagen. Texten är en del av ett längre mejl och det är så allmängiltigt att jag lägger ut det här utan att be om lov innan... Så här lyder frågan:
"Att man inte kan hantera barnen på samma sätt som man hanterar andra barn. Jag har läst mycket Jesper Juul tex och andra böcker och bloggar med samma förhållningssätt. Som går ut på att barn vill samarbeta och att man förstör deras vilja att samarbeta genom att berömma dem för gott uppförande och belöningssystem... Det här gör mig jättesplittrad, för jag läser och håller med om vad de säger. Men kan inte se hur det skulle fungera för oss??? Har du någon tanke om det här? Kan du kanske skriva något om det i din blogg?"
Jag brukar säga att man inte kan be om råd från andra föräldrar som har barn utan npf-svårigheter om man har ett barn med npf. Att man får råd i miljontals av andra föräldrar som bara i all välmening vill hjälpa händer ju ofta också och de är helt meningslösa i allmänhet. Råd som gäller barn utan npf - hjälper nämligen i de allra, allra flesta fall inte föräldrarna till barnen med npf eftersom livet ser så olika ut för de bägge grupperna. Råd till barn med npf som också vänder sig till barn utan npf är, för det mesta lika meningslösa...
Om vi utgår ifrån att alla barn har en egen motor som får dem att göra saker under skoldagen/hemma så misslyckas många npf-barn. Om vi utgår ifrån att alla barn VET hur man gör när man samarbetar (i den mening vi känner till vad ordet samarbete innebär) misslyckas också många barn med npf. Det är ju liksom det som är en väldigt stor del av funktionsnedsättningen...
Barn med npf behöver ett annat förhållningssätt. Tyvärr ser inte förhållningssättet mot alla barn i npf-området lika ut. De är ju heterogena som grupp än barn utan diagnos. Ett barn med npf-svårigheter behöver ett förhållningssätt ett annat behöver något annat. Några delar kan man ändå tänka på är ganska lika, som att "förenkla, förtydliga och förbereda".
Att ta med barnet i beslutsprocessen är viktigt. Att ställa frågor kring varför en sak inte går att genomföraföra barnet, "hur skulle du vilja, jag är rädd för att du inte klarar den här uppgiften, hur kan jag göra för att hjälpa dig, vad kan vi göra istället" etc, etc.
Att belöna och ge morötter till barn som saknar motor, eller som har en motor som är svårstartad/har lätt för att stanna är viktigt. Dela upp i små etapper så det som skall göras är gripbart.
Skäll aldrig!
Beröm de här barnen - de får så ofta höra att de är dåliga, inte duger, inte når upp till andra i samma ålder - inte bara genom ord, men också genom suckar, kroppsspråk, ögonblickar etc, etc.
Det handlar inte om att curla barn - det handlar om att möta just den här gruppen barn på rätt sätt - så de också har chans att lyckas.
Barn med npf kräver helt annan hjälp och stöttning i sin uppväxt - och mycket, mycket mer stöttning. Väldigt få förstår det. Därför blir de ofta mötta på ett sätt så att de misslyckas igen. Därför blir vi föräldrar, till barnen, ofta misstolkade som att vi gör helt fel saker, för att vi inte gör som "de andra föräldrarna". Därför måste vi föräldrar gå vår egen väg, våga lyssna på vårt eget hjärta. Tyvärr finns det alldeles för lite expertkunskap i ämnet. Än så länge fokuserar man på att ta reda på vad som är svårt för barnet och vilka "tillkortakommanden" barnet har, men väldigt sällan kommer några råd, vare sig till föräldrar eller lärare om HUR man skall göra för att lyckas. Det gör att många, många "npf-föräldrar" står ensamma med sina barn i en orkan som de försöker bemästra. En orkan som allt för ofta välter och för med sig både föräldern och barnet i en spiral av hopplöshet...
Till dig som skrev mejlet - fortsätt tro på dig själv, stötta din dotter genom att aldrig ge upp henne. Hon vill lyckas, men hon har svårt att göra det. "Lovebomba" henne. Förenkla, förtydliga, förbered, välj bort striderna.
"Att man inte kan hantera barnen på samma sätt som man hanterar andra barn. Jag har läst mycket Jesper Juul tex och andra böcker och bloggar med samma förhållningssätt. Som går ut på att barn vill samarbeta och att man förstör deras vilja att samarbeta genom att berömma dem för gott uppförande och belöningssystem... Det här gör mig jättesplittrad, för jag läser och håller med om vad de säger. Men kan inte se hur det skulle fungera för oss??? Har du någon tanke om det här? Kan du kanske skriva något om det i din blogg?"
Jag brukar säga att man inte kan be om råd från andra föräldrar som har barn utan npf-svårigheter om man har ett barn med npf. Att man får råd i miljontals av andra föräldrar som bara i all välmening vill hjälpa händer ju ofta också och de är helt meningslösa i allmänhet. Råd som gäller barn utan npf - hjälper nämligen i de allra, allra flesta fall inte föräldrarna till barnen med npf eftersom livet ser så olika ut för de bägge grupperna. Råd till barn med npf som också vänder sig till barn utan npf är, för det mesta lika meningslösa...
Om vi utgår ifrån att alla barn har en egen motor som får dem att göra saker under skoldagen/hemma så misslyckas många npf-barn. Om vi utgår ifrån att alla barn VET hur man gör när man samarbetar (i den mening vi känner till vad ordet samarbete innebär) misslyckas också många barn med npf. Det är ju liksom det som är en väldigt stor del av funktionsnedsättningen...
Barn med npf behöver ett annat förhållningssätt. Tyvärr ser inte förhållningssättet mot alla barn i npf-området lika ut. De är ju heterogena som grupp än barn utan diagnos. Ett barn med npf-svårigheter behöver ett förhållningssätt ett annat behöver något annat. Några delar kan man ändå tänka på är ganska lika, som att "förenkla, förtydliga och förbereda".
Att ta med barnet i beslutsprocessen är viktigt. Att ställa frågor kring varför en sak inte går att genomföraföra barnet, "hur skulle du vilja, jag är rädd för att du inte klarar den här uppgiften, hur kan jag göra för att hjälpa dig, vad kan vi göra istället" etc, etc.
Att belöna och ge morötter till barn som saknar motor, eller som har en motor som är svårstartad/har lätt för att stanna är viktigt. Dela upp i små etapper så det som skall göras är gripbart.
Skäll aldrig!
Beröm de här barnen - de får så ofta höra att de är dåliga, inte duger, inte når upp till andra i samma ålder - inte bara genom ord, men också genom suckar, kroppsspråk, ögonblickar etc, etc.
Det handlar inte om att curla barn - det handlar om att möta just den här gruppen barn på rätt sätt - så de också har chans att lyckas.
Barn med npf kräver helt annan hjälp och stöttning i sin uppväxt - och mycket, mycket mer stöttning. Väldigt få förstår det. Därför blir de ofta mötta på ett sätt så att de misslyckas igen. Därför blir vi föräldrar, till barnen, ofta misstolkade som att vi gör helt fel saker, för att vi inte gör som "de andra föräldrarna". Därför måste vi föräldrar gå vår egen väg, våga lyssna på vårt eget hjärta. Tyvärr finns det alldeles för lite expertkunskap i ämnet. Än så länge fokuserar man på att ta reda på vad som är svårt för barnet och vilka "tillkortakommanden" barnet har, men väldigt sällan kommer några råd, vare sig till föräldrar eller lärare om HUR man skall göra för att lyckas. Det gör att många, många "npf-föräldrar" står ensamma med sina barn i en orkan som de försöker bemästra. En orkan som allt för ofta välter och för med sig både föräldern och barnet i en spiral av hopplöshet...
Till dig som skrev mejlet - fortsätt tro på dig själv, stötta din dotter genom att aldrig ge upp henne. Hon vill lyckas, men hon har svårt att göra det. "Lovebomba" henne. Förenkla, förtydliga, förbered, välj bort striderna.
Kommentarer
Får ofta höra att jag curlar för mycket; vilket gör mig förvirrad...
Men känner nu äntligen; "Lyssna till ditt hjärta"
Hälsningar
Eva