Om mobbning och om att våga - och om att inte göra det

Jag läste i någon av de stora kvällstidningarna att (enligt en nätundersökning)ungefär 90 procent "skulle reagera om man såg att någon blev mobbad på sin arbetsplats".
Det låter ju fantastiskt fint!
Om svaren stämde med verkligheten skulle vi ju inte ha någon mobbning på våra arbetsplatser och hade våra barn följt i våra fotspår, så hade vi inte haft någon mobbning på våra skolor heller. Nu är det ju så att allt är relativt, så något som upplevs som mobbning av en (företrädesvis den mobbade då) väldigt sällan upplevs som mobbning av de som är runt omkring (för det mesta mobbarna eller de så kallade medlöparna). Om man har upplevt detta i praktiken så är det glasklart, men kanske inte annars.
Jag var på en jättemysig tjejträff hos en kompis häromdagen. En av kvinnorna hade med sig en bild som hennes dotter hade målat. På bilden fanns nio jättefint målade porträtt av olika barn i flickans klass. Tjejen går i grundskolans lägre årskurser så jag var verkligen imponerad av hennes talang.
Bredvid varje porträtt hade flickan skrivit en liten förklaring till varje individ som att "hon är kul", "han är pratig" och så vidare. Ett barn hade fått "hon är konstig" som epitet. Teckningen skickades runt bland oss mammor och vi tittade imponerat på den. Skrattet fastnade lite i halsen på mig, men alla andra skrattade så jag följde med i strömmen. Nu efteråt känner jag mig så mesig och feg, för varför sa jag inget om kommentaren "hon är konstig".
Vår reaktion, som mammor och medmänniskor, borde ju vara "varför tänker barnet så här om det andra barnet, är det fler som tänker så i klassen och vi borde prata med barnen och fröken om detta".
Men jag var, precis som de flesta som svarade på den där nätundersökningen, feg och orkade inte ta den diskussionen. "Det var ju inte mitt barn som var den konstiga" - den här gången. Bäst att hålla sig i fåran, så man inte själv anses konstig, skratta, skicka vidare bilden och sedan glömma det hela.
Det var ju inte mitt barn...

(Text som jag skrev för två år sedan efter att jag inte vågade gå mot strömmen... apropå tidigare inlägg).