Min dotter skall, förhoppningsvis få börja på en gymnasieskola där barn som inte fått godkänt i kärnämnena går till hösten. De har inriktning på hästar på "hennes" gymnasium.. Vi ser gymnasiet som en hägring framför oss.
Då kommer det att bli bra. Då kommer man att vara snäll på min dotter. Då kommer hon att få kompisar. Då kommer hon att få plats i gruppen. Då kommer hon att få jobba i den takten hon klarar. Då kommer kraven vara på den nivå att hon ofta lyckas. Då kommer därför magont, huvudvärk, oro, ledsamhet och depression att försvinna.
Men efter nio år i den svenska grundskolan där många lärare verkligen gjort det bästa de förmår för att min dotter skall klara sig och må bra, vågar vi knappast hoppas längre. Varför skulle det bli bra den här gången, på gymnasiet, när det inte blivit bra någon annan gång? Flera lärare har verkligen försökt hjälpa henne, flera lärare har verkligen lagt ner och lägger ner otroligt mycket tid på att hjälpa henne. Ändå så mycket misslyckanden, utanförskap, kamp.
Visst hon har haft sina lyckliga stunder. Hon har haft tillfällen, veckor, dagar då livet flutit på i skolan, men om vi räknar dagarna som varit riktigt bra, dagarna som varit som för de flesta av de andra barnen min dotter gått tillsammans med. Dagarna som inte varit kamp. Då kokar det ner ett år eller så - på tio år som hon gått i skolan...
Hon visade mig en konversation hon haft med en kille på Facebook som går i hennes skola. Det är bara en liten del och en enda sak av så mycket hon fått utstå, men ändå. Jag visar en liten del här. Ingen kan känna igen vem det är, för jag vill inte hänga ut honom och jag vet, av erfarenhet att det inte är någon idé att prata med hans föräldrar. Det blir bara värre av det.
det finns inga vanliga människor det jag menar när jag säger att du inte är som alla andra är att du är så långt bort man kan vara. sen så är människorna i skolan ofta inte tråkiga alla förutom duuuu. du är tråkig som fan
tro fan ingen känner dig.... ingen vill nog
Min dotter skriver:
ingen har försökt, ingen vågar
Killen skriver:
ingen vill
Min dotter skriver:
ingen kan, vågar eller har försökt
Killen skriver:
ingen kan vara din vän? ha
Min dotter skriver:
det sa jag aldrig men jag är ofta sjuk så jag är inte i skolan så ofta
Då skickar killen den här bilden till min dotter:
Kommentarer
Kram till dig och din dotter!
Elin (En annan nu vuxen Mika)
Min dotter var nyligen på besök på en gymnasieskola, låter väldigt lik den ni varit på och vi går med samma tankar; kan det börja fungera och varför skulle det bli bättre denna gång? Många förhoppningar väcks, vis av erfarenheten borde jag försöka att inte hoppas för mycket...
Nu är det väl ändå snart jullov så att flickorna och pojkarna får vila från skolan!
Kramar
Blir arg och lessen,,
Kram till er/Kristina