Många blev upprörda

Många är ni som läst och kommenterat mitt förra inlägg både här och på Facebook. Jag blev lite förvånad att mejlkonversationen som jag la ut väckte så starka känslor. Inte för att jag inte tycker att det min dotter fått skickat till sig via Facebook inte är något att reagera över - verkligen inte! Jag tycker att det är fruktansvärt och hemskt att hon skall behöva stå ut och stå ensam mot så många som tycker att hon är märklig och annorlunda. Vi har så många historier och upplevelser som är värre än detta som jag aldrig berättat för någon annan än familjen - vis av erfarenhet att det sällan blir bättre när man tar upp saker.

Att spegla sig i andra som tycker att man gör bra saker - är härligt. Att spegla sig i andra som tycker att man är knasig, dum, konstig, jobbig, störd, irriterande, ful, korkad är inte bra för självkänslan, inte för någon, men framförallt när man växer och utvecklar sin självkänsla. Att vara mamma till en tjej som ofta upplevs av andra som att hon inte gör sitt bästa, att hon är slarvig, att hon ställer till det för lärare på skolan som vill väl och gör så mycket och ändå räcker det inte för hon kommer ändå inte, att hon är lat, hopplös... det är tufft många gånger.

Jag skriver sällan om det här, så här personlig som jag gör just nu. Jag tror nämligen inte att det egentligen gör att saker blir bättre. Jag försöker fokusera på bra saker, på att påverka så det blir bättre, på att gå mot strömmen för att förändra. Att fokusera på negativa saker gör sällan, eller aldrig saker bättre, tänker jag.

Att vara mamma till en tjej med allt det här svåra att kämpa mot - är tufft, för tufft ibland för att man egentligen skall orka.

Men.

Att vara tjejen som kämpar mot alla oförstående människor, mot utanförskap och ifrågasättande, måste vara så ofantligt mycket tuffare.

(För att det inte skall bli några missförstånd vill jag bara förtydliga, ytterligare en gång att jag inte är missnöjd med min dotters skola och de flesta av hennes lärare. Man gör mycket för att hon skall trivas. Det är bara så svårt med detta som rör npf-svårigheter.)

Kommentarer

märta sa…
Hej!
Jag blir rörd och glad när du skriver om det som är personligt, det är verkligen vågat och det gör att vi andra kan känna oss mindre ensamma i vår vardag. Vår vardag som ser så annorlunda ut än många andra föräldrars. Vi kämpar, våra barn kämpar och ibland blir man så trött och vet inte vad det är som gör att man orkar alls. Du bidrar till att jag orkar och känner mig mindre ensam.
Tack!
Mamma Mia.. sa…
Ja det ÄR verkligen SVÅRT med förståelse kring NPF-svårigheterna...man förklarar och förklarar, folk nickar och hummar och tror sig förstå...tills det blir en vardagssituation där ens barn avviker...precis som du skriver Malene OM vi vuxna tycker det är så jobbigt att vi ibland inte tror oss orka stå ut...HUR jobbigt är det inte då för våra älskade barn...som blir ifrågasatta HELA tiden...för att de inte uppför sig som normen ser ut i samhället....man blir så ledsen....

Populära inlägg