Sex av tio elever med Aspergers hemmasittare i perioder

I dagens GP (Göteborgs Posten) finns ett uppslag som handlar om Erik. Erik har autism, adhd och lätt utvecklingstörning. Hans mamma berättar samma historia som väldigt många andra föräldrar till barn med npf-svårigheter gör. Skolan förstår inte hennes barn. Man vet inte hur man skall tänka och förhålla sig kring pojken. Pojken misslyckas och känner sig kränkt. Pojken stannar hemma. Skolan lägger skulden på familjen.

En pappa säger "Det som känns allra svårast är konstigt nog inte att Peter inte klarar av skolan eller att skolan inte klarar av att bemöta honom på rätt sätt. Det som är allra svårast att hantera rent känslomässigt är att skolan med eldunderstöd från kommunen hävdar att det är vårt fel att Peter inte går till skolan. Det är den värsta sortens kränkning jag varit utsatt för. Vem tar ansvar för mitt barn, ett undantag?"

Ännu så länge kan jag inte hitta artiklarna på nätet, men kommer att länka till dem så fort jag kan. Du som har GP kan läsa dem i papperstidningen.

Varför blir det så här? Varför blir det inte bättre? Varför får inte barn med npf också chans till en bra skolgång?

Svaret är både enkelt, men också komplicerat. Barn (och ungdomar/vuxna) med npf-svårigheter är så "otydigt" funktionsnedsatta, inget fysiskt funktionshinder som man kan peka på, att det blir så extremt svårt för de flesta av oss människor att förstå att det verkligen är något som barnet inte kan rå för. Man lägger därför skulden på den enskilde och hans/hennes familj. Att man dessutom är i minoritet med ett barn som har npf-svårigheter, mot en majoritet som inte har det, gör inte saken lättare. Majoriteten har ju rätt, eller?

Det här skall jag skriva mer om under nästa år för det är här "pudelns kärna" ligger. Det är den springande punkten till att mycket blir så fel för familjer där det finns npf-problematik. Att "majoritetsmänniskorna" tror att de har rätt, att de förstår och att det därför måste vara "minoritetsmänniskorna" (i det här fallet människor som själva har npf-svårigheter eller som är anhöriga till dem) som gör fel, som inte lyckas och som därför får skulden på sig.

Sista dagen innan nyårsafton. Imorgon får det bli en nyårskavalkad, eller kanske en nyårssaga. Jag tar gärna emot förslag på vad jag skall skriva om imorgon, 2011-års sista dag.

Kommentarer

Anonym sa…
Vad tror du om att skriva en önskelista inför framtiden, riktad till rektorer och professionella wesserbissrar? God fortsättning!
Att det ska vara så svårt att förstå de här barnen och ungdomarnas problem. Att symtomen, som hemmasittande och utagerande, inte tas på allvar av skolan och andra. För att de ska ta tag i orsakerna som de ofta själva är ansvariga för. Utan att familj och barn skuldbeläggs, lika sorgligt och upprörande varje gång!
Anonym sa…
Ja en "önskelista" eller checklista vore jättebra. Är man inte så insatt i problematiken är en lathund för hur man kan agera och tänka inte alls helt tokigt måste jag säga. Saker som är så självklart för många av oss är helt okänt för en hjälpsam men oförstående professionell. Vi får inte glömma att många vill göra ett bra jobb, många vill hjälpa men kanske inte vet hur. Jag tror att många tacksamt tar emot våra erfarenheter om inte stolthet, prestige och fördomar står ivägen.
Gott nytt år önskar Rädda Mamman
Hoppsan! sa…
Antagligen en något provocerande kommentar detta, men en viss förståelse att det ska vara så svårt att förstå NPF-personer och dess anhörigas situationer, när man till och från fortfarande glömmer bort sej själv, trots att man levt i sällskap med NPF-diagnoser i många år...
Med det inte menat att "majoritetersgruppen" slipper undan, fortsätta upplysa och påminna, dem, måste vara en lott här i livet för oss vissa utvalda...
Gott nytt kram till alla som kämpar och strävar på!!

Populära inlägg