Vardagsproblematik (del 4 av 14)

Ärligt talat vet jag inte om jag kommer att orka hålla mig till mitt löfte att besvara alla era kommentarer när jag hade skrivkramp och jag bad er hjälpa mig, men här kommer i alla fall del fyra av 14.

"Skriv om vardagsproblematiken", skrev Monica i en kommentar till mig så det tänkte jag göra här;

Vardag - var dag - sådant som händer och sker varje jag, eller varannan. Livet man lever... Vad skiljer ett liv med npf mot ett utan?

Svårigheter inom npf-området kan se oerhört olika ut. Om man tänker sig "normalbarnen"/"majoritetsbarnen"/"TommyoAnnikabarnen" (dem det finns flest av i samhället) i en stor låda där barnen/de vuxna har olika genuppsättning, olika svårigheter och lättheter, olika uppfostran och erfarenheter - så befinner sig barnen/de vuxna med npf-svårigheter svävandes utanför - åt alla håll. Det gör att svårigheterna kan skilja sig ganska stort mellan olika personerna.


Snabb liten skiss (bild kanske inte är min "lätthet") så här på förmiddagen som symboliserar de "vanliga/normala/majoritetsmänniskorna inne i lådan och de övriga människorna som är i minoritet och som anses vara "onormala" av många. Mycket förenar de som "står utanför", men egentligen är den gruppen mycket mer olik än vad "majoritetsgruppen" är. 

Det gemensamma många av oss har som lever i en familj där någon eller några har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att vi i högre grad än andra får kämpa mer, blir mer ifrågasatta, mer sällan får höra att vi är bra etc, etc. Att få höra att "den diagnos din dotter har är ju väldigt ifrågasatt av många människor" till exempel, känns väldigt kränkande då hon kämpar så oerhört för att inte misslyckas hela tiden och vi runt henne, föräldrar, lärare och annan personal gör vårt bästa för att hon inte skall falla igenom hela tiden.

Människor med npf-svårigheter hamnar ofta utanför gemenskapen. Vi andra är dåliga på att acceptera och bjuda in annorlunda människor. Å andra sidan är "annorlunda människor" inte alltid så lätta att ha att göra med - det är ju i bland det som är själva funktionsnedsättningen...

Så är vi tillbaka på det som så tydligt förenar oss människor i "diagnosland", svårigheten och det extra handikappet det innebär att ha en funktionsnedsättning och inte bli förstådd i svårigheterna. Ibland har lärare sagt till mig "det här kommer att gå jättebra, jag har erfarenhet av detta och brukar aldrig misslyckas, jag har inga problem med att förstå svårigheterna" - då vet jag att det inte kommer att fungera. För vi alla, som inte har så stora svårigheter inom npf-området, måste vara ödmjuka i det att vi aldrig riktigt kan förstå och att vi alltid kommer att misslyckas med att förstå. Så länge vi inser det - är vi på rätt väg.

Jag vet inte om detta handlade så mycket om vardagsliv, som du Monica ville att jag skulle skriva om, men det blev i alla fall ett inlägg om livet i stort, på något sätt.

Appropå vardagsliv, förresten; nu skall jag försöka få upp dottern så vi hinner till läkarbesöket klockan elva...

Här i Göteborg skiner solen idag. Hoppas lite sol skiner på dig som läser min blogg!

Kommentarer

Populära inlägg