Myten om omotivation
Jag läser boken "När förändringär svår - att hantera motstånd med motiverande samtal" och måste bara delge er den del av boken som på ett väldigt tydligt och klargörande sätt tar upp "pudelns kärna" i varför det ibland blir så fel i möten.
Ur boken:
Myten säger att när en klient framstår som omotiverad till förändring eller inte vill lyssna på råd och förslag är det något "fel" på henne - och inte så mycket man kan göra något åt. Detta antagande är oftast fel. Ingen person är helt omotiverad. Vi har alla mål och ambitioner med våra liv. Vårt sätt att samtala med klienterna kan på ett avgörande sätt påverka deras motivation. Motståndet är klientens sätt att visa rött ljus och säga oss att vi är för tidigt ute, att vi går för snabbt fram, att hon inte känner sig respekterad eller något annat om vårt eget beteende. Det finns också andra situationer då motstånd uppstår, utan att samtalsledaren aktivt utlöser det. Vid sådana tillfällen är det viktigt att samtalsledaren påminner sig om att HUR och VAD hon gör inför klientens uttalade motstånd kommer att bidra till att det minskar eller blir starkare.
Motstsånd är enligt MI (Motiverande samtal) således i huvudsak resultat av samtalsledarens bemötande.
Byt ut "klient" mot "elev" och "samtalsledare" mot "pedagog" så har du svaret på hur vi pedagoger måste tänka för att det skall bli bra möten mellan eleven som har npf-svårigheter och läraren. Byt sedan ut "klient" mot "barn" och "samtalsledare" mot "förälder" och försök att tänka som ovan i mötet med barnet som har svårt för många saker.
Man säger också i boken:
Motstånd kan ibland vara resultatet av klientens tro på sin förmåga att lyckas till förändring är väldigt låg. Det blir "jag vill inte", men egentligen betyder det "jag kan inte.
Kan det bli mer glasklart än så här?
Ur boken:
Myten säger att när en klient framstår som omotiverad till förändring eller inte vill lyssna på råd och förslag är det något "fel" på henne - och inte så mycket man kan göra något åt. Detta antagande är oftast fel. Ingen person är helt omotiverad. Vi har alla mål och ambitioner med våra liv. Vårt sätt att samtala med klienterna kan på ett avgörande sätt påverka deras motivation. Motståndet är klientens sätt att visa rött ljus och säga oss att vi är för tidigt ute, att vi går för snabbt fram, att hon inte känner sig respekterad eller något annat om vårt eget beteende. Det finns också andra situationer då motstånd uppstår, utan att samtalsledaren aktivt utlöser det. Vid sådana tillfällen är det viktigt att samtalsledaren påminner sig om att HUR och VAD hon gör inför klientens uttalade motstånd kommer att bidra till att det minskar eller blir starkare.
Motstsånd är enligt MI (Motiverande samtal) således i huvudsak resultat av samtalsledarens bemötande.
Byt ut "klient" mot "elev" och "samtalsledare" mot "pedagog" så har du svaret på hur vi pedagoger måste tänka för att det skall bli bra möten mellan eleven som har npf-svårigheter och läraren. Byt sedan ut "klient" mot "barn" och "samtalsledare" mot "förälder" och försök att tänka som ovan i mötet med barnet som har svårt för många saker.
Man säger också i boken:
Motstånd kan ibland vara resultatet av klientens tro på sin förmåga att lyckas till förändring är väldigt låg. Det blir "jag vill inte", men egentligen betyder det "jag kan inte.
Kan det bli mer glasklart än så här?
Kommentarer
Jag känner igen mig själv och mina reaktioner ifrån tidigare chefer och kollegor där jag inte hittat min motivation.
Sen tror jag ang. den sista meningen om "jag vill inte".
I min dotters fall tror jag ofta när hon säger "jag vill inte" eller "va?" så menar hon egentligen "jag förstår inte. Förklara på ett annat sätt, eller förklara igen"
Men hur lätt är det att förstå om man inte verkligen tar sig tid att lyssna på barnet?