När samarbetet mellan hem och skola falerat - vad gör man då?

Jag fick ett mejl av en mamma för ett par veckor sedan. Jag lägger ut mejlet här idag och så tänker jag fundera lite kring hur det blivit och vad man kan göra - efter min KBT-kurs idag. Återkommer ikväll. Ha en skön dag!


Hej

Det har tagit sin tid att kunna skriva ner vad jag känner efter
bup-skolmötet förra veckan....jag har inte smält det och det övergår mitt
förstånd fullständigt måste jag säga.

Mötet börjar med att Anders mentor redovisar ALLT de gjort för A i skolan,
visar schema där det är markerat när specialpedagog finns tillgänglig osv.
Bup nickar och hummar nöjda.

Efter en stund tar jag över och berättar om situationen hemma med en väldigt
ledsen, frustrerad kille helt utan driv och vilja att våga. Då nickar
mentorn och specialpedagogen och fyller i allt som A inte kan och hur A
uppför sig, säger att han inget kan, vill inte, kan inte, lägger huvudet på
bänken och de får inte honom att göra någonting alls. Här pratar vi ganska
länge om att A inte vågar försöka av rädsla för att misslyckas (hans egna
ord till mig) så han tycker det är bättre att inte försöka så slipper han
misslyckas...ännu en gång...

Bup frågar om pappan hjälper till med läxläsning hemma och jag svarar ännu
en gång att A totalvägrar att göra läxan med pappa ( av rädsla för pappans
humör) bl.a ...vilket vi pratat om förr både på Bup och i skolan. Pappan
låter mycket när han blir irriterad och arg och han tror inte på diagnoser
över huvudet taget...Anders vägrar även att åka hem till pappan varannan helg
så de har inte så mycket kontakt.

Här börjar kuratorn att fråga med mild psykologröst..hur
låter pappan när han blir arg? Hur skulle det te sig, hur skulle det se ut när
han blir arg? Jag tror inte skolan avsatt tid för att höra hur pappan LÅTER
när han blir arg och jag och kuratorn har pratat om just detta förut så jag
svarar att han låter Högt och inte trevligt alls, för någon...Någonstan här
blir hon ganska så irriterad på mig, kan jag känna.

Sedan tar Rektorn till orda och är riktigt vettig ! Hon berättar om en
Ipad som Anders skall få och berättar även att hon ofta springer på A i
korridoren. Han är alltid trevlig och glad och har alltid något att berätta
för henne. De har bra kontakt och hon är positiv till sin natur.

Specialpedagogen (hon som stängde A:s laptoplock utan att han hunnit spara
sin text) och därmed förbrukat hans förtroende, börjar berätta om att han
inte vill ha hennes hjälp i klassrummet, hur oförskämd han kan vara mot
henne och om hon är på väg till honom tar han bort stolen så att hon inte
kan sätta sig där. Att han inte går att motivera över huvudet taget och att
han riskerar att inte bli godkänd i åtminstonde 4 ämnen- Han har inte ro att
starta en aktivitet, ingen struktur och ingen vilja. OM han inte själv
hittat ett ämne som intresserar honom. DÅ kan han prata hur länge som helst
om just detta och förklarar så alla lyssnar och förstår. De berättar om hans
arbete om Dyslexi som han snart ska redovisa och då är det enbart detta han
vill jobba med på lektionerna, vilket irriterar specialpedagogen
mycket...att han bara pratar om det, hon nämner i förbifarten att hon hoppas
att han snart är klar med det ämnet för det börjar bli lite uttjatat nu...


Jag berättar flera gånger HUR orolig jag är för honom och att något måste
till, något måste göras!

Såhär håller mötet på i ca 70 min. Sedan kommer psykologen
och Kuratorn fram till att...

Vi ska sluta att fokusera på A:s diagnos Dyslexi och på hans problem. Vi ska
inte prata om det och vi ska inte berömma honom ,för det har han genomskådat
för längesedan, enligt dem.  ( När man berömmer A så tramsar han alltid bort
det), därav att de påstår att han genomskådat oss när vi ger honom
beröm...och när han inte längre hör oss tjata, pocka och be så ska han
plötsligt vakna upp och inse att NU måste han börja jobba och skärpa sig,
bara vi har is i magen tillräkligt länge så går det. Vi ska vänta ut honom.
Sen ska SKED komma dit och ha utb. vilket de är jätteglada för och så Ipaden
som kommer att öppna upp en ny värld för Anders.

Jag är mållös, tårögd med en stor klump i halsen. Jag får en svimningskänsla
och det känns plötsligt som om rummet är väldigt litet och jag ser bara
Psykologens ansikte som ser så nöjd ut över sin avslutning. Jag skakar på
huvudet och säger nej nej....jag får ventilera vad jag tycker, sedan säger
de att då gör vi så som vi kom fram till. Jag frågar om utredningen adhd och
hon säger att även om hon inte blev riktigt klar med den skulle de sista
testen inte förändra något nämnvärt, enligt henne finns det ingen
adhdproblematik att prata om. Det kan bero på väldigt mycket annat och inte
minst att jag och pappan inte har så bra samarbete. Jag piper fram att han kan
väl i allafall få en samtalskontakt för jag är verkligen OROLIG och det
bestäms att en skolkurator ska träffa honom och att Rektorn ska
framföra detta till honom eftersom de har så bra kontakt.

ALLA ler och skakar hand och mötet är avslutat.

Jag går inte tillbaks till jobb  den dagen...önskar så att jag hade spelat
in mötet...

Jag är totalt villrådig. ledsen och helt enkelt förtvivlad. Väl hemma mailar
jag psykologen  och ber henne skriva ner vad som bestämdes...dagen
efter får jag ett mail där hon berättar vad som bestämdes och plötsligt
läser jag att man kanske inte ska pressa för mycket med uppgifter...senare
samma dag får jag veckans läxor på mailen av mentorn och det är exakt samma
mängd som vanligt, han lyckas aldrig göra en tredjedel av dem, fast jag
försöker guida honom, läsa all text osv...vilket jag då inte skall göra
längre för nu ska han börja ta eget ansvar för allt....


Hårda ord ...men för mig är Bup ett skämt just nu...


(Alla namn och viss fakta är ändrad så att familjen inte går att känna igen. Mamman har godkänt att jag lägger ut mejlet här på bloggen).