Add och inlärd hjälplöshet?

Det kom ett mejl som jag fått lov av mejlskrivaren att lägga ut här. Frågorna är så allmängiltiga när det gäller ett barn med add, tycker jag så jag vill gärna att fler ska få ta del av mejlet som kommer här:

"Hej Malene!

Jag har länge funderat på det här med inlärd hjälplöshet och vad det skulle kunna få för konsekvenser. Under årens lopp, framför allt från högstadiet och uppåt och framför allt nu i gymnasiet får jag känslan av att man ser på oss föräldrar som att vi hjälper till för mycket, så att det stjälper...Jag har själv ställt mig frågan och analyserat hur vi gör, säger och inte säger....och kommit fram till att jag tror inte att det är så....det vi gör och har gjort är att curla barnen till skolan vintertid, hjälp dottern bitvis/delar  med hennes diabetes, hjälpt till med skoluppgifter (förtydligat dem, gjort eget material i högstadiet). Hon hjälper till hemma men inte så fasligt mycket (vilket det verkar som nästan ingen ungdom gör nuförtiden). Nyss en dag så lagade dottern köttbullar och makaroner hemma och då var en kompis här och frågade om det inte var svårt. Men då kan vi väl inte ha skapat allt för stor hjälplöshet tänker jag!

Jag har ju skrivit till dig om specialpedagogen med "skärp dig pedagogiken" och här får jag en jätte stark känsla av att han har synen att det är inlärd hjälplöshet som orsakar dotterns (19 år) svårigheter. Det är ju så att hon har svårt att tala för sin sak, vilket leder till att vi föräldrar ibland pratar åt henne. Fast vi pratar innan om det att det är viktigt att hon försöker säga vad hon känner o.s.v. och jag försöker i samtal leda in henne så att hon själv ska kunna svara, men hon säger Ja eller jag vet inte på det mesta.   Men frågorna på möten är ju av sådan art att hon upplever att hon inte vet vad hon ska svara på det,,,,,te.x vad vill du ha hjälp med? Det kan hon inte sätta fingret på....
 Har vi pratat åt henne för mycket eller är det typiskt vid ADD?
Är det rimligt att en elev med svårigheter (vilken som helst) ska veta och själv ha svar på vad man kan och vill ha för hjälp?

I och med att hon har diabetes så har det tidigare inneburit att vi fått lov att hjälpa henne en hel del med både praktiska och mentala bitar i sjukdomen. När man pratat om diabetesen i skolan kan man även här få den känslan att man liksom "tycker synd om" och därmed pjåskar. Här kan jag inte riktigt sätta ord på vad som gör att det känns så men jag tror inte att min känsla är helt fel! Vi tycker det är skittrist att hon har diabetes men att tycka synd om hjälper ingen. Men samtidigt måste man berätta för skolan hur diabetesen påverkar en person och då kan det låta väldigt drastiskt och överdrivet då man tar upp de värsta scenarion om koma, att behöva gå hem vid felaktiga värden o.s.v.

Hur påverkar allt det här en person tänker jag? Att behöva ha hjälp med sin sjukdom, att ha svårigheter i skolan, mobbing, nedstämdhet i perioder? Så klart hjälper man till som förälder men vi har ju alltid försökt tänka på att det är viktigt att bli självständig. I perioder när man är nedstämd klarar/orkar man också lite mindre, kanske ännu mindre om man har ADD/annan funktionsnedsättning?

När jag googlar på inlärd hjälplöshet så ser det ju lite ut som ADD? Att de inte tror sig kunna, behöver bekräftelse för att orka hålla fokus, inte alltid vara så initiativrika (på omotiverande saker) och ja du vet ju allt.....
Så liknar ADD och inlärd hjälplöshet varandra? Eller kan alla skolmisslyckanden, negativa förväntningar vid t.ex. ADHD, mobbing och allt som sker utanför hemmet få en känslig person att utveckla detta? Är det bara i hemmet som inlärd hjälplöshet skapas? Har du någon kunskap om detta?"

Jag sitter just och skriver ett svar på hur jag tänker kring mejlet. Jag kommer att lägga ut svaret senare under dagen, men jag undrar ju så klart om du som läser här har tankar kring vad föräldern till tjejen tar upp. Känner du igen dig eller håller du inte alls med föräldern? Kommer du att tänka på något? Skriv och berätta vad du tänker!