Alldeles för många barn med npf mår dåligt

Victoria  och Munderbar skriver om barnen som inte kommer iväg till skolan. Det är många barn och ungdomar det handlar om. Kanske inte så många på varje skola i Sverige, eller i varje klass, men om man skulle räkna ihop alla som stannar hemma i kortare eller längre perioder så skulle det bli en stor grupp. Min dotter är ett sådant barn. Hon ligger i sängen idag. Precis som igår och som i förrgår. Vi lägger gärna skulden för att barnet inte kommer iväg - på barnet och på dess föräldrar.

Skulden, eller bättre ordval kanske, orsaken ligger alltid utanför barnet. Trots det är det barnet som känner skuld och som alldeles för ofta får ta skulden för sitt "misslyckande".

Varför min dotter inte kommer iväg beror på många saker och några av dem är för känsliga för att tas upp här.

Men skulden är inte hennes att bära.

Inte heller är skulden, de andra barnens i andra hem i landet, som inte heller kommer iväg till skolan. Fast man tror gärna det. Det blir gärna så. När man är ensam, den i minoritet, den "onormala" i förhållande till majoriteten...

Att det inte är så att det är en ensam, eller två som har det så här kan man läsa om i min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Där finns bland annat en undersökning baserad på 300 föräldrar. 150 av föräldrarna som svarade på de 15 frågorna hade barn med en eller flera diagnoser. De andra var föräldrar till barn utan diagnoser. Det var märkvärdiga siffror som visade sig när jag jämförde grupperna.

Till exempel svarade 70% av föräldrarna till barn med npf att deras barns skolsituation någon gång påverkat hälsan negativt, medan bara 11% av de 150 föräldrarna som hade barn utan diagnoser upplevt det samma...


5% av föräldrarna till barn med npf upplevde att de, och därmed deras barn, fick det stöd de behövde från skola, kommun och samhälle. 51% av föräldrarna till barn utan npf svarade det samma...


30% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn var eller hade varit mobbat i skolan. 7% gällde för den andra gruppen...


28% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn hade vänner i klassen. I den andra gruppen var det 78% som menade att deras barn hade vänner i klassen...

I ljuset av ovanstående siffror är det kanske inte så märkligt att barnen blir hemmasittare för vem vill eller orkar gå till en arbetsplats där så mycket gör att man inte mår bra. Egentligen är det ju faktiskt en helt sund reaktion på en situation som är alldeles för hopplös för många barn. För vem vill gå till ett ställe där du känner dig utanför, där du blir mobbad och där du inte får det stöd du behöver?

Det här är tunga siffror och sorgliga fakta, men vi måste ta upp dem och vi måste prata om dem!

Imorgon tänker jag vända på tankarna och prata om vad vi bör göra, vad vi måste göra för att barn skall slippa ligga hemma i sin säng och känna sig värdelösa, som min dotter gör, som så många barn med npf-svårigheter i Sverige gör...

Har du några tankar kring detta? Dela med dig och dela gärna med dig av mitt inlägg:)

Kommentarer

Anonym sa…
Hej!

Jag vill bara geett tips till alla föräldrar med dessa barn. Det finns en skola i Göteborg sm är helt underbar. De tar verkligen hand om alla barnen med dessa problem, utan att vara inriktade på det. De har en specialpedagog som under detta läsåret upptäck några tjejer som saknat motor eller haft skriv och lässvårigheter. De har suttit tysta och snälla i klassrumet.
Skolan har tydlig struktur och otroligt tydliga regler. Man gör allt för att få det att fungera för barnen.

Som förälder blir du inte ifågasatt utan man har ett otroligt bra samarbete mellan skola, hem och elev. Inget är omöjligt enligt dem..

Jag var öppen med min dotters svårigheter redan innan hon fick en plats på skolan. Jag har aldrig under dessa två år känt mig ovälkommen eller ifrågasatt av skolan, tvärtom. Trots att min dotter inte alltid ens försöker sammarbeta med oss. Till och med när min dotter satt på HVB hem gjorde skolan allt för att få ett bra samarbete med HVB hemmet. Skolan sa även till min dotter att oavsett hur länge hon än skulle befinnas sig där, så skulle hon alltid vara välkommen tillbaka, även om det så var vårterminen när hon går i nian (idag går hon i sjuan)

Skolan jag pratar om är Internationella Engelska Skolan i Göteborg. Skolan finns även på andra platser i Sverige. Gå gärna in på www.engelska.se för att läsa mer.

Jag är supernöjd

Gunilla
Hej Gunilla!
Tack för att du delar med dig till andra om en skola där det fungerat med stöd och hjälp!
Kram
Anonym sa…
Tänk om jag hade läst det här för 8-9 år sedan när min dotter gick i högstadiet och började må sämre och sämre.

Tänk om jag då hade förstått att vi inte var ensamma, att det inte var hon som var lat, att det inte var vi som var dåliga föräldrar.

Tänk om det första bup-stället vi gick till hade förstått att det låg något annat bakom än min och min mans relation som som knakade och var på bristningsgränsen.

Idag, 6 år efter hennes aspergerdiagnos läser min dotter på universitetet kombinerat samtidigt som hon går på en daglig verksamhet. Hon är förlovad och ser fram mot att flytta hemifrån om något år. Det finns ett ljus i slutet av tunneln, och det behöver inte vara ett tågg
Anonym sa…
Ja stanna hemma i sängen, oj vad jag har kämpat med min dotter i flera år, hon har skyhög frånvaro. Det är jäkligt tungt. Dottern fick diagnosen ADD för ett halvår sen. Men bra att veta att man inte är ensam. Jag ska läsa din bok, jag har lånat den på bibblan.
Eva
caride sa…
Hittade din blogg idag när jag googlade på nätet. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit så mycket, det fulkomligt brast inom mig. jag har en dotter som fyller 9 år i sommar som utreds av BUP. Det har varit en lång resa att komma hit med bråk, tjat och till sist byte av skola. Jag tog själv kontakt med BUP i höstas efter att hon börjat på sin nya skola. De kunde snabbt konstatera att hon var deprimerad och sedan gick de vidare med en psykologisk utredning. Om 2 veckor får vi reda på vad de har kommit fram till och hur vi ska gå vidare. Detta blev ett långt inlägg och jag har inte ens börjat berätta... Jag ville bara säga att det är otroligt befriande att inse att vi inte är ensamma, vi har inte misslyckats som föräldrar och jag kan med lättare samvete faktiskt låta henne stanna hemma från skolan när hon inte orkar gå dit. Tack! och många kramar till alla er som kämpar <3
AG sa…
Hej du anonyma mamma som har en dotter med Asperger.
Har också en dotter med den diagnosen som också vill börja läsa en universitetskurs i höst. Hon fick sin diagnos ganska nyligen. Det vore toppen att få kontakt med dig personligen då jag har massor med frågor och där du säkert har massor av bra tips och råd inför detta.
Jag mailar till Malene om mitt inlägg här och om du har lust får du jättegärna maila henne om att få min mailadress.
Hoppas du ser det här inlägget och att du är intresserad.
Tack på förhand!
Vilken bra idé! Mejla mig så förmedlar jag mer än gärna kontakten mellan er två!
Anonym sa…
Hej AG!
Nu har jag mailat Malene och jag hör av mig när jag fått din adress.
/Anonym

Populära inlägg