Hur?

Hur förklarar man att det finns en stor skillnad mellan "jag har nästan inga kompisar!" och "jag vet inte hur jag skall göra för att få och behålla kompisar?". För människor som inte har erfarenhet av hur det är att vara utestängd från personer i sin egen ålder för att man inte har förmågan att interagera på det sätt de andra förväntar att man ska göra, (alltså inte för att de andra tjejerna är dumma på något sätt egentligen) är det nog nästan omöjligt att se skillnaden mellan tjejen längst till vänster och resten av tjejerna på bilden. Men det är en stor, stor skillnad...


För fast man vill tillhöra gruppen tjejer som står och pratar och kramas, snälla, gulliga tjejer, så gör man det inte. Man vill ta sig in i den där gruppen av kramande tjejer, men man vet bara inte hur man skall göra. Man väntar och hoppas att någon visar hur man skall göra. Man hoppas att någon kommer fram och ger bort en kram. För själv vet man inte hur man skall göra. Så kommer tjejerna och kramas, en efter en. Då är livet härligt att leva!

För övrigt fick jag en himla rolig och speciell förfrågan idag. En mamma som ville ge sitt barns gamla skola en present för att de försökt hjälpa hennes barn - en föreläsning av mig. Jag blev oerhört glad och hedrad. Det tycker jag är att tänka mycket "utanför lådan" och jag som älskar när man tänker just alternativt och utanför det fyrkantiga. . Jag sa klart jaaaa!

Kommentarer

Anonym sa…
Åh vad härligt att läsa att din dotter fick bli delaktigt i tjejernas "kramkalas" kan känna din glädje, blir själv lika glad när jag läser det. Hoppas ni får en underbar sommar fylld av såna ögonblick.
Anonym sa…
Jag känner så väl igen den där tjejen i min dotter. Så jag såg på direkten.
Och vilken lycka det är när dom andra också ser och förstår svårigheterna och faktiskt hjälper till genom att ta steget och krama henne och låta henne vara med.
Vi har varit med om så mycket jobbiga skolavslutningar men även just det du säger, när andra tagit sig an henne och gått fram och kramat och dragit med henne in i gänget.
En helt oslagbar känsla!
En fantastisk känsla och minnena från högstadiet kommer, tack vare det, att vara fina i hög grad. Ja, jag sitter här på verandan och dricker mitt kaffe. Sonen lyssnar på saga och målar med en kompis. Dottern är på Ågrenska på sitt fantastiska läger och maken är ute med kompisar. Livet är härligt att leva! Kram till er båda två!
Paula sa…
Relevant länk: http://www.paulgraham.com/nerds.html

Hans text stämmer iallafall väldigt väl in på hur jag upplevde högstadiet. Jag var tidvis väldigt ledsen för att jag inte hade nära vänner, samtidigt som jag inte var intresserad av att försöka bli vän med de som fanns tillgängliga. Det lättade upp lite på gymnasiet eftersom jag hade turen att hamna i en klass som umgicks väldigt mycket hela klassen, så bristen på nära vänner inte längre betydde brist på umgänge.

Populära inlägg