Tack och grattis

Ibland, som igår, får jag mejl eller kommentarer från människor som har läst mina böcker. De som hör av sig har ofta läst min första bok och ofta har de själva en diagnos inom det neuropsykiatriska området, eller så har de en dotter, en son, ett barnbarn, en pappa, en mamma som har det.
När jag skrev den där texten, som så småningom blev en bok, så gjorde jag det för att överleva. För att ta mig igenom en sorg som var seg som klister. För att orka möta de människor som kränkt min dotter, mig och min familj så länge. Som skadat oss så mycket.
När jag hör människor som har fått ut något av att läsa min bok, min terapi, min räddning så blir jag så oerhört glad, stolt och rörd över att jag har kunnat hjälpa någon annan, med mina erfarenheter. Tack vare boken har jag kunnat sträcka på ryggen igen. Ibland träffar jag de människorna som skadadade oss. Numera viker jag inte undan längre, jag tittar inte bort, jag sjunker inte ihop med axlarna.
Numera tittar jag på dem när jag rakryggad går emot dem. Ibland, när jag känner för det, hälsar jag, men ibland väljer jag också att inte hälsa. Händelserna då och nya händelser nu, påverkar oss fortfarande. Boken har hjälp mig och hjälper mig fortfarande att må bra.
Så tack till dig som läser och som hör av dig. Det betyder så oerhört mycket för mig. Japp, jag ville egentligen bara säga det. Det känns bra på något sätt, även om jag blev lite väl gråtmild i det här inlägget. För det är så jag känner.
För övrigt ville jag egentligen bara önska er alla en skön nationaldag, var ni en befinner er, kanske på ert lantställe, eller i stan i er lägenhet, eller på en båt, på en klippa, eller som min polska vän - i slottskogen för att välkomnas som svensk. (Gratttis E och alla andra svenskar!)
Här i Göteborg skiner solen över mig och över henne.

Kommentarer

Populära inlägg