Hur känns det att ha en diagnos?

Små barn ställer ofta de klurigaste frågorna. Små barn ställer också de frågor som ingen annan vågar ställa.
Hur det känns att ha en diagnos? Förmodligen inget särskilt. Men det som känns hårt är att ha svårigheter som gör att man ofta värderas som "en sämre människa".

Jag känner en tjej som skulle få ett bankomatkort häromdagen. Bankmannen fyllde i papprena. Foto och legitimation var viktig och så var det viktigt att skriva på, med namnteckning.

Bankmannen skrev på sitt namn med driven och fräck stil. Mamman till tjejen skrev på sitt namn eftersom hon fortfarande är målsman för tjejen. Mamman hade också en driven och ganska okej stil.

Sedan skulle tjejen skriva på. Hon plitade ner sitt namn så noga och så fint hon verkligen kunde. Hon har och har alltid haft svårt med finmotoriken därför blir handstilen annorlunda än vad man förväntar sig av en tjej i övre tonåren.

Hur det kändes för tjejen vid just det lilla ögonblicket vet jag inte, men jag vet att mamman fällde en tår i sitt hjärta. Inte för att hon tyckte att dotterns handstil var dålig, men för att hon förstår hur handstilen blir bedömd av andra, drivna och perfekta människor.

Som en sämre handstil, skriven av en "slarvig" människa. Och då vet de ingenting om hur tjejen kämpar för att handstilen skall bli lika fin som för alla andra.

Hur det känns att ha en diagnos? Vet inte. Men jag vet att många, många, många olika svårigheter som tjejen och andra människor med diagnoser måste stångas mot varje dag till slut blir berg att vandra upp för.

Det går det inte att beskriva hur det känns att ha svårigheter som beskrivs som en diagnos för det är så många, många, många, små tillfällen som påverkar en människas självkänsla.