Tema "Integritet"
När man, av en eller annan anledning trillar ner i npf-land får man förbereda sig på att integriteten (läs okränkbarheten) ofta blir trampad på, tyvärr.
Inte för att människor i allmänhet är elaka och dumma. Inte heller för att människor i allmänhet gillar att kränka sin nästa.
Nej, att människor i npf-land ofta blir trampade på, ofta blir kränkta handlar till allra största delen på att kunskapen, den så livsviktiga kunskapen fortfarande är så låg. Att människor så ofta kan så lite om människor med npf-funktioner gör att människor med npf-funktioner alldeles för ofta får sin integritet nedtrampad.
Exempel:
Jag sitter på spårvagnen och halvlyssnar på ett par i sätet framför mig. De jobbar på en skola. De pratar om sina elever. Jag blir nyfiken och börjar "tjuvlyssna". Sträcker mig fram lite för att höra bättre vad den yngre kvinnan i sällskapet har att säga.
- Men du hur är det med de här diagnoserna, så som Asperger. Jag har hört vissa som säger att det beror på att barnen fått för lite närhet när de är små. Fast jag vet inte. Jag tycker att barnens föräldrar ändå känns rätt okej.
Jag bet mig i tungan och lutade mig tillbaka i min stol. Kampen för kunskap var inte värd att ta där på spårvagenn. Men jag kunde konstatera att vi, trots allt jobb, inte kommit så mycket längre än på 70-talet då man menade att barn med autism hade så kallade "kylskåpsmammor" som gjorde barnen "autistiska".
Vad jag gjorde sedan?
Jag funderade på om jag skulle skratta eller gråta, men bestämde mig för att inget av alternativen skulle vara så vidare framåtskridande att jag till slut bestämde mig för att ta ytterligare några djupa andetag.
Och så tänkte jag på om man resonerat på samma sätt om barnen hade haft ryggmärgsbråck istället för Aspergers syndrom...
Inte för att människor i allmänhet är elaka och dumma. Inte heller för att människor i allmänhet gillar att kränka sin nästa.
Nej, att människor i npf-land ofta blir trampade på, ofta blir kränkta handlar till allra största delen på att kunskapen, den så livsviktiga kunskapen fortfarande är så låg. Att människor så ofta kan så lite om människor med npf-funktioner gör att människor med npf-funktioner alldeles för ofta får sin integritet nedtrampad.
Exempel:
Jag sitter på spårvagnen och halvlyssnar på ett par i sätet framför mig. De jobbar på en skola. De pratar om sina elever. Jag blir nyfiken och börjar "tjuvlyssna". Sträcker mig fram lite för att höra bättre vad den yngre kvinnan i sällskapet har att säga.
- Men du hur är det med de här diagnoserna, så som Asperger. Jag har hört vissa som säger att det beror på att barnen fått för lite närhet när de är små. Fast jag vet inte. Jag tycker att barnens föräldrar ändå känns rätt okej.
Jag bet mig i tungan och lutade mig tillbaka i min stol. Kampen för kunskap var inte värd att ta där på spårvagenn. Men jag kunde konstatera att vi, trots allt jobb, inte kommit så mycket längre än på 70-talet då man menade att barn med autism hade så kallade "kylskåpsmammor" som gjorde barnen "autistiska".
Vad jag gjorde sedan?
Jag funderade på om jag skulle skratta eller gråta, men bestämde mig för att inget av alternativen skulle vara så vidare framåtskridande att jag till slut bestämde mig för att ta ytterligare några djupa andetag.
Och så tänkte jag på om man resonerat på samma sätt om barnen hade haft ryggmärgsbråck istället för Aspergers syndrom...
Kommentarer
Så svaret jag har på din sista fundering i ditt inlägg är: Ja, folk resonerar lika bakvänt om det gäller ryggmärgsbråck. Det florerar precis lika mycket okunskap och lika många fördomar när det gäller det fysiska som det neuropsykiatriska eller psykiska. Jag har sett dem allihop i hela min uppväxt. Och att förminska nåt av dem genom att hävda att det ena inte är lika illa som det andra tyder också på en form av okunskap ironiskt nog =)
nedsättningarna är förödande.
Har själv två barn & en man med NPF & jag känner en frustration varje dag över hur illa min man blivit behandlad pga. okunskap & även hur "illa" behandlade mina pojkar blir VARJE dag i skolan på grund av okunskapen.
Vi lever på 2000-talet & det pratas så mycket om detta i media mm & ändå KAN skolor & arbetsplatser så enormt lite.
Det har gått så långt i MIN värld att jag känner att jag vill UT & informera MERA i kommuner & på arbetsplatser, min barn kommer också att växa upp & börja arbeta & när det sker vill jag att det ska sek utan svårigheter.
Det har blivit min "mission" i livet har jag en känsla av!!
Jag jobbade med barn och ungdomar med synliga funktionsnedsättningar (och kanske någon med bara osynlig funktionsnedsättning för 20 - 25 år sedan). Jag har inte levt i det som du gjort och gör så jag kan kanske egentligen inte uttala mig, men jag läste en undersökning på habiliteringen härom månaden. Där hade en arbetsterapeut undersökt vad föräldrar till barn med ryggmärgsbråck upplevde som svårast i sin vardag och då var det faktiskt inte det att barnet inte kunde gå eller eventuella shuntar eller kisseri eller något fysiskt utan snarare det där som många människor med ryggmärgsbråck också får "på köpet" det osynliga. Jag ber om ursäkt för att jag satte en funktionsnedsättning mot en annan, men jag tror ändå att det är lättare att förhålla sig till något man ser tydlig än något som är fullständigt osynligt. Det är min upplevelse, men jag är ju inget facit...