Allt blir inte som man tänkt sig - eller - klokare med åren?

Förr, innan barnen dök upp i mitt liv (känns som en evighet sedan fast det bara är 17 år) var jag väldigt säker på hur allt i mitt liv skulle bli och hur man uppfostrar barn, punk.

Mina barn skulle bli riktiga friluftsmänniskor och aldrig sitta inne. De skulle inte få spela tv-spel och se på film bara när vi gick på bio. En timme, högst skulle de få se på tv och då skulle det vara "Bollibompa", högkvalitativt barnprogram som skulle avhandlas. Godis, om jag såg ett barn äta klubba någon annan dag än lördag så fnös jag tyst åt det och tänkte att mina barn, de skulle minsann inte äta godis. Jo, kanske en tablettask på lördagar. Jag hade många åsikter om barnuppfostran, hur barn skulle vara och hur föräldrar skulle bete sig.

Så slog bomben ner. Första barnet föddes och jag blev mamma och herregud vad annorlunda allt blev. Sedan kom de två bonusbarn in i livet och inte allt för lång tid efter det dök vår plutt (som numera är tio år) upp, herregud, herreguuuuuud var livet blev annorlunda.

Nu sitter barnen och spelar tv-spel med kompisar, medans jag sitter här och BLOGGAR, va, vilken förälder jag är! (Samlar energi, kallar jag det för när jag bloggar...). 

Ibland känns det som om jag får slå knut på mig själv för att få ungarna bort från tv´n. Dataspel smyger de iväg och spelar så fort jag inte har koll på  dem och igår käkade sonen choklad - MITT PÅ BLANKA FREDAGEN! Och om jag föreslår en lång promenad (ja, eller bara en halvlång också) med hundarna så tittar de frågande på mig och fnyser på näsan, "skall det verkligen vara nödvändigt, vi kan ju sätta oss i uterummet och andas frisk luft, typ".

Ja, livet blir inte som man tänkt sig, men ibland när jag vänder på det och tittar på det snett utifrån så känns det faktiskt som om det blev bättre än jag tänkte mig.

För inte har man någon aning, innan de kommer, hur underbara, härliga upplevelser man får och hur underbara, härliga känslor man får för sina barn.