INSE B


Jag fick tre kommentarer från en och samma förälder häromdagen. Jag har valt att ta in dem här till dagens inlägg eftersom det finns bitar som jag tycker berör alla vuxna som jobbar, eller är i närheten av barn som har npf-svårigheter. Läs delarna här nedan först så kommer mitt svar till mamman och mina tankar kring hur vi tänker kring barn med npf-svårigheter efter kommentarerna:
  1. Hej/ Efter ett olustigt besked i ett skolmöte i min sons skola satt jag på natten och sökte efter information om skolor rustade att bemöta barn med ADHD. Jag hittade din blogg. Jag blev ledsen och glad på samma gång när jag läste inläggen. Vår son går i 5an o sedan andra klass i nuvarande vanlig kommunal grundskola. Förra året i juli fick han sin diagnos Adhd , han är impulsstyrd och har stora koncentrationssvårigheter. Under hösten 2012 anställdes två " inkluderingspedagoger" utan särskild kompetens om Adhd och ett rum iordningställdes som han skulle bedriva sina lektioner i . Konflikter uppstod vår som ville inte sitta själv inte ha nån hjälp av dessa " efterföljare" som han kallade dem. Incidenter avlöste varandra . Så småningom lämnade man idén om enskilt rum o vår son var tillbaka i storklassrummet men han jobbade inte. Vi utför 90% av skolarbetet hemma! Vi har täta kontakter med skolan men vi efterfrågar nu mer kritiskt adekvata insatser. För några veckor sedan uppstod följande incident. Här beskrivet i två varianter;
    SvaraTa bort
  2. 1/Hej!
    Läraren påminde samtliga elever om att lämna mobiler vid inledningen av lektionen, enligt överenskommelse. Er son ville inte därför gick jag fram till honom för att lugnt påminna honom igen. Ber då honom att välja ha undervisning på annan plats. Han meddelar mig att han inte tänker lyssna på vad jag säger. Försöker då vänligt men bestämt avvisa honom från klassrummet genom att fösa stolen han sitter mot dörren. Han ställer sig då upp och slår mig över höger arm, rusar därefter genom klassrummet och tar tag i sopskyffeln på väg ut och slår den mot mitt högra smalben. Springer därefter ut med skyffeln till WC och låser in sig där. Min kollega och jag talar med honom genom dörren och vill att vi ska fortsätta samtalet i vårt rum på nb.

    Mvh
    Pedagog kvinnlig


    2/ Hej
    Vill bara redogöra för min del i händelsen på No lektion.
    Efter att ha varit instängd på toaletten så gick han tillbaka till klassrummet.
    Han lämnade sin mobil på Lärarens bord.
    Jag bad honom att följa med för att prata om det som hänt och hitta ett samförstånd.
    Där pågick grupparbete med knivar och saxar och han hade en kniv i handen. Jag bad honom att lämna kniven och följa med.
    Han var aggressiv och avvisande.
    Jag bedömde situationen som otrygg både för honom och hans kamrater.
    När han inte ville göra det tog jag tag i kniven och ledde honom ut ur klassrummet.
    Han gav mig ett slag i magen och sprang ner till gården och kom upp igen ganska snabbt.
    En fröken för de mindre barnen följde efter och berättade att E hade knuffat en av hennes elever. E berättade då att eleven hade slängts sig kring hans ben och han då hade knuffat undan honom.
    Efter det hade vi stundtals ett bra samtal (tycker jag).
    Vore bra om han kunde tänka sig reda ut läget med den mindre eleven nästa vecka.
    Med vänlig hälsning Pedagog manlig.
    SvaraTa bort
  3. Denna allvarliga incident väljer vi föräldrar att kritisera genom att gå igenom den i minsta del o frågar per brev följande;

    Kunde Pedagog 1 undvikit att bli handgriplig på det sättet hon föser vår son fram i stolen? Kunde Pedagog 2 läst av stämningen i klassrummet annorlunda eller kunde själva efterdiskussionen av konflikten med kollegan samt rektors order om hemgång avvaktats. Pedagog 2korrigerar sin beskrivning muntligt genom att tillägga att vår son var tillbaka i klassrummet, lämnat ifrån sig mobil och hade kommit igång med pågående arbetsuppgift. Dock avvisas han handgripligt från klassrummet med motiveringen att det är viktigt att visa för de andra barnen att man inte får bete sig som Vår son gjort tidigare emot kollegan Och att de barn som uppfattat den konflikten som obehaglig skulle kunna känna sig trygga genom denna markering.

    Den konfliktsituation som uppstår, genom att Pedagogen handgripligt avvisar Vår son från klassrummet, uppfattas av åtminstone fem klasskamrater som oerhört aggressiv och våldsam mot honom. Under helgen kontaktades vi av dessa barns föräldrar som återgav barnens iakttagelser över metoder som närmast repressiva sådana. Skolans Specialpedagog anser att Pedagogerna handlat korrekt. Här blir det tydligt att skolan inte har en självreflekterande förmåga eller insikt om att personalen hela tiden är medaktörer i konfliktsituationer och att det krävs kunskap för att veta hur man kan agera.

    När vi påtalar att det är ett skolproblem som skolan måste lösa, än om det kräver extern hjälp i form av ytterligare specialkunskap om ADHD, ses detta som att vi inte längre samarbetar.

    Förespråkar vi (föräldrar) våld? Nej, naturligtvis inte. Vår son är aldrig aggressiv och slår på människor utanför skoltiden. Därmed har vi inte påstått att han aldrig blir arg eller att han alltid samarbetar och följer regler. För det gör han inte. Men han blir aldrig så frustrerad i situationer att han smäller till folk. Upplysningsvis spelar Vår son hockey minst fyra dagar i veckan. Han slåss inte i rinken, han blir inte ens provocerad av tacklingar.

    På vilket sätt är skolans bristande ADHD-kunskap förenligt med skolans ansvar om varje elevs rätt till individuellt bemötande?

    Brevet till skolans huvudrektor är längre men jag stannar där. I alla fall kallades vi till ett möte i torsdags och blev informerade om att vår sons aggressiva agerande när han stöter på motstånd väcker oro hos rektorn gällande framtiden och därför anmäls detta till socialtjänsten!


    Vi är sedan 2010 knutna till Bup.

    Jag känner mig helt tillplattad och vår mångåriga kamp för en värdig skoldag för vår son har fått en minst sagt obehaglig vändning.

    Jag förstår om det är för långt...
    /En trebarnsmamma

    Hej "Trebarnsmamma"!
    Jag förstår att det är mycket som är svårt för er och er son just nu.
    Kring allt som händer ett barn (eller oss vuxna också för den delen) finns det alltid ett NU och det finns ett SEDAN. NU'et handlar om händelsen när ditt barn (eller något annat barn) reagerar, i det här fallet genom att slåss och springa iväg. SEDAN är den del då vi skall "reda upp"i det som har hänt. Barnet skall fås att förstå att den har gjort fel, den skall be om ursäkt, den skall få se eller uppleva konsekvensen av sitt handlade och på det sättet skall vi vuxna lära barnet att inte göra "fel" igen.

    Tyvärr är detta det sätt som vi vuxna ofta förhåller oss till barn med eller utan diagnoser. Tyvärr hjälper det sällan att ta upp det som blivit fel med ett barn som har svårt med impulskontroll och känslokontroll och tyvärr så är det sällan vi vuxna, vare sig vi är utbildade pedagoger eller ej, förstår det.

    Det finns ett INNAN före alla NU. Det är INNAN vi måste koncentrera våra insatser till. Det är ju så att när vi kommer på hur vi skall göra INNAN som barnet inte hamnar i konflikter som blir nedåtgående spiraler och spiraler som bara fyller på till ytterligare nedåtgående spiraler.

    När något har hänt som varit negativt, som för ditt barn, så gäller det att, som du själv funderar, ta upp samtalet kring vad som hände (gärna med hjälp av seriesamtal och med kameran på vad ditt barn upplevde först och sedan med kameran på vad barnet som blev knuffat eller läraren som blev slagen kände och upplevde) när det blev fel och sedan vad som gjorde att det blev fel, alltså INNAN det blev fel. Detta samtal måste göras när barnet inte är i affekt.

    Förmodligen har din son ett väldigt tydligt och konkret svar på varför det blev fel för honom när han skulle lämna ifrån sig mobilen. Då kan man hitta lösningen och till nästa gång göra så att INNAN ser till att NU'et inte resulterar i att allt blir kaos när han skall lämna ifrån sig telefonen.


    Det är vi vuxna, det är vårt ansvar att hitta lösningar på det som blev förra gången. Det kan låta knasigt när jag skriver det här, men det är faktiskt enda sättet att jobba med barn innan de är mogna själva att se sin del i det som händer och innan man får impulskontroll.

    Allt handlar om INNAN, men alldeles för många av oss vuxna tror att det är NU och SEDAN som är det viktiga att jobba med. E'et i dagens rubrik INSE B står för EMOTION - känslor som vi alla drivs av, men som barn med npf-diagnoser ännu tydligare drivs av och B står för BETEENDE. Beteendet är det vi ser och det vi vill förändra när det blir fel hos barn, men barnet drivs av känslor (precis som vi vuxna och alla människor på jorden gör) som kan komma fram impulsivt.

    Hur vi gör INNAN känslan kommer i NU'et och vi ser BETEENDET är det som avgör om ett barn med npf skall lyckas eller inte.

    Så enkelt och så svårt är det...

    Lycka till "Trebarnsmamman" och alla andra som kämpar med just de här delarna som du tog upp i dina kommentarer.

    Malene

Kommentarer

Anonym sa…
Jag blir alldeles förskräckt när jag läser hur skolan bemöter denne lille pojke. Att man anmält till soc, att man bara lägger skulden på eleven och familjen. Trist! Fel! Fegt!
Jag har någon slags drivkraft att hela tiden hitta svar på frågan "varför?". Men sedan min dotter började skolan för nio år sedan, fick sina diagnoser (asperger, ad/hd samt tourettes) i tvåan för ca sju år sedan så har jag inte lyckats hitta något svar på varför skolan fungerar som den gör.
Dom första 6,5 åren i vanlig skola men fr.o.m. trean i liten klass med långsammare tempo där dom aldrig förstod henne eller ens försökte förstå henne. Men det som är ännu värre är att i nästa skola som sade sig vara specialiserad på barn med asperger, ad/hd m.m. blev det ännu värre och först efter ett andra skolbyte så går hon nu i en skola där det finns en tydlig pedagogik och där man arbetar med barnen utan att glömma bort att respektera barnen som de egna individer dom är.

Men i skollagen står det klart och tydligt, precis som sägs här ovanför, att det är skolan som ska anpassas till eleven och inte tvärt om. För mig är det självklart att jobba med INNAN för att ändra NU så att man slipper stora och svåra och smärtsamma SEDAN. Hoppas ni förstår mig, men för mig är det bara så logiskt. Men varför är det inte det för dom som arbetar med barn med npf-diagnoser? Eller inte för alla i alla fall? Varför är den kunskapen så svår, varför är det lättare att tro/tycka att våra barn bör straffas, korrigeras eller användas som ett exempel inför andra barn?? VARFÖR!?

Jag blir så ledsen när jag läser anonyma mammans kommentar här ovanför. Varför ska det behöva bli så fel? Jag hoppas att ni (till anonyma mamman) får rätt hjälp nu trots allt. Jag vet att man får kämpa med näbbar och klor för sitt barn när man har ett barn som inte passar in i skolans "ramar". Skickar styrkekramar!!
Unknown sa…
Jag blir alldeles förfärad av att läsa ovanstående...
Jag med, det är väl därför vi jobbar med det vi gör, Lotta...

Populära inlägg