Om det meningslösa med principer...

- Jag har mina principer! sa en man jag träffade.

Jag pratade med honom häromdagen och han var lite upprörd över hur saker såg ut kring honom. Han hade åsikter om och tyckte till om än det ena och än det andra.

Efter ett tag såg jag hans mun röra på sig, men jag hörde inte längre vad han sa. Då tänkte jag;

"När jag växte upp fick jag med mig massor av regler och principer för hur man bör vara och hur man ska uppföra sig. Sedan jag fick barn och blev min egen person, har jag jobbat stenhårt på att göra mig av med alla principer jag blivit pålagd och framförallt, sedan ett av mina fyra barn är ett barn som inte följer normen för hur ett barn är som växer upp i Sverige, så har jag (tack och lov) fått lära mig så himla mycket och därmed omvärdera det här med principers  och principers rätt att finnas till och meningsfullheten med dem. Stackars man som har så många principer att stånga huvudet blodigt mot".

Alltså, principer, jag vet inte jag. När jag flyttade ihop med min man och därmed blev bonusmamma till två underbara barn (det insåg jag inte omedelbart får jag nog erkänna, utan det tog några år innan jag förstod det) så hade jag, bland många andra, en princip om att man äter frukost med t-shirt på och inte barbröstad. Det här drabbades min bonusson, Nils av och jag tror att han blev lite ledsen av att jag tyckte att han inte kunde sitta vid bordet utan t-shirt. Numera, när yngsta sonen i familjen är elva sitter han ofta med magen bar vid frukostbordet. Jag har insett att den principen inte var någon viktig princip egentligen nu när jag blivit äldre och klokare på en del sätt.

Så är de med de flesta principer. De är inte viktiga när man liksom tittar bortom själva principen.

Numera följer jag två levnadsregler som låter: "jag gör saker som jag mår bra av" och "jag undviker att göra saker som andra människor far illa av".

Så enkelt att följa för det mesta, faktiskt och så mycket trevligare att leva med.

Förlåt Nils för att du inte fick äta frukost utan t-shirt när du var tolv år... och Klara, du drabbades säkert av några av mina dåvarande principer så jag passar på att säga förlåt till dig också:)

Kommentarer

Populära inlägg