Jag har sagt upp mig

Igår gjorde jag min sista dag på skolan för elever med npf-diagnoser. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar eleverna, men jag kom till en punkt då jag kände att jag måste släppa för att orka.

Det krävs väldigt mycket energi och tankeverksamhet, försök och misslyckanden och besvikelser och arbete och ännu mer energi och försök och tankeverksamhet för att hitta vägar som fungerar för elever med npf-svårigheter.

Att lyckas. Att se när en elev tar steg, små eller stora, framåt. Se en självkänsla växa, lyckan i att klara saker man trodde man aldrig skulle klara. Det är fantastiskt att se det när man jobbar med eleverna.

Det behövs en stark grupp, en bra organisation. Stödverksamhet för lärarna där man kan diskutera och komma vidare i sin tankeverksamhet kring elever.

Jag var tvungen att sluta på skolan även om jag inte ville, mer än så varken kan eller vill jag säga.

Vad jag kan säga är att jag den andra veckan i januari börjar jobba på Mossbergska friluftsskola som är en av Göteborgs kommuns specialskolor för elever med npf-diagnoser.

Det känns spännande. Jag tänker på mina elever som jag lämnar och hoppas att de får fortsätta den positiva utvecklingen de var inne i, även om inte jag är där och ser den längre.