Att vara vuxen

Att vara vuxen är inte lätt, att göra rätt är inte lätt och att vara vuxen och göra rätt hela tiden är nog omöjligt.Vi faller i fällor varje dag, vi vuxna, gör saker som egentligen är omoget och barnslig. Egentligen är det rätt märkligt att man kan skaffa barn och sedan förväntas veta hur man gör när man möter ett barn som växer, som behöver kärlek, omtanke, beskydd, hjälp, stöd och ännu mer kärlek. Det blir lätt fel eftersom vi ju faktiskt är nybörjare på barn när vi får dem. Vi går på instinkt och hoppas att vi gör rätt. Några är tryggare än andra i att vara förälder, men för alla är det nog då och då ganska skumpigt.

Att bli förälder till ett barn som har extra behov än vad barn i allmänhet har, är än svårare. Att möta ett barn med neuropsykiatriska diagnoser är riktigt svårt, särskilt innan man vet och förstår att barnet inte kan hjälpa att det blir fel (men så är det ju faktiskt för alla barn som växer upp, man kan inte hjälpa att det blir fel egentligen). Vi vuxna har ett ansvar att vara vuxna i det. Inte blir det rätt alltid, men vi måste försöka igen, göra det bättre och bättre för ju mer vi försöker desto bättre blir det ofta.

Det fina med att få ett barn med npf-svårigheter (jag har slutat skriva adhd/autism etc eftersom nästan alla med någon diagnos har fler än en diagnos) är att om man förstår hur man ska vara mot det barnet så blir man så mycket bättre mot alla barn. Alla barn behöver förförståelse, tydlighet, struktur etc, men barn utan diagnos kanske inte visar lika tydligt att den behöver just det.

Några exempel:

När du säger "maten är klaaaaaar kom och duuuuuuka" och därmed vill att barnet ska släppa allt hen har för händerna och rusa till matbordet för att duka, så behöver barnet (precis som vi vuxna) en stund innan veta så hen kan planera för sitt avslut. Ofta är man ju mitt i något och behöver få några minuter på sig för att kunna släppa det man gör.

När du känner dig väldigt arg för att ditt barn för tredje gången inte svarar i telefonen, så som ni kommit överens om (eftersom barnet glömt eller eftersom barnet hamnat på ett ställe där hen inte hör telefonen) så är det dags för dig att hitta på ett annat sätt att lösa det att du blir arg och inte kan nå ditt barn. Kanske är lösningen att komma överens med ditt barn vilken tid du ska hämta, eller kanske är lösningen att ta reda på telefonnumret till familjen där barnet är.

När du säger "vill du att jag ska bli väldigt arg så fortsätter du det du håller på med" så är det egentligen ingen annans val än ditt eget om du blir arg. Det är inte barnets val. Däremot har du ett val att välja om du blir arg eller om du hittar ett sätt att få barnet att göra det du har tänkt att ni måste/bör göra. Ditt val, inte barnets.

Så där är det, det är vi som är vuxna, det är vi som tillsammans med barnet kan hitta lösningar, om vi funderar några varv kring det som är svårt och blir tokigt - till nästa gång det händer. Då står vi förberedda och så blir det så mycket färre konflikter. Fundera ett tag på vad som brukar vara jobbigt med det som hastigt närmar sig nu. Skolstarten efter ett långt härligt lov. Fundera på vad som brukar vara svårt då och försök hitta en lösning tillsammans med barnet innan ni står där i kvicksanden då du blir arg och frustrerad och barnet ledset. Ingen tjänas på det. Alla tjänar på att hitta lösningar.

Nu ska jag njuta av min sista jullovsdag. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb, Mossbergska friluftsskola - kommunal skola för elever med npf-svårigheter.

Kommentarer

Anonym sa…
Hej!
Det är inte lätt, sitter precis och funderar på hur man ska kunna låsa upp låsningen som infinner sig.

Hela tiden får man svaret att de är ok, men inte nu varför tjatar du på mig. Du vet varför jag inte kan nu. Pressa mig inte, det blir inte bättre.

Så vad gör man?? Det är så frustrerande, för man har pressen på sig att de måste komma iväg till skolan.
(Gymnasiet)
Lycka till Malene

Populära inlägg