Blir som det blir

Jag tappade bort min röst för ett par dagar sedan. Familjen tyckte det var skönt... Själv fick jag en känsla av att jag är med och styr och ställer mycket här hemma. Frågorna från barnen till mig haglade med enda resultat att jag fick knäppa med fingrarna och peka på barnens far. Vi körde alternativ kommunikation också. Jag skrev på mobilen som den som ville fick läsa. Det gick segt och var tröttande. Igår fick kusinerna (mina och syrrans barn) sina julklappar, "Hundraåringen som klev ut..." och middag på världens trevligaste thaliändska restaurang. (För er som bor i närheten av Göteborg kan jag verkligen rekomendera Moonthai restaurang på Kristinelundsgatan. Jättegott och väldigt fin inredd restaurang. Det var en trevlig film, även om den inte var hälften så bra som boken... Maten var god, men det är märkligt att sitta med vid en middag utan att kunna prata - alls.

Idag har jag fått tillbaka lite av rösten. Har läst ytterligare en debattör på GP's debattsida angående barnuppfostran. Lars H Gustavsson (ytterligare en man på barnuppfostran, var håller kvinnorna hus?), mycket klok man, barnläkare, dessutom. Sammanfattningsvis kan väl sägas att "många vägar bär till Rom", liksom... Det finns många sätt som fungerar när det gäller barnuppfostran. Olika sätt fungerar bra för olika föräldrar och olika barn. Att man har en genuin kärlek, att barnet och föräldern anknutit till varann, att det finns respekt och förståelse och en vilja till utveckling och förbättring är nog ledord som bör finnas med i alla teorier, tänker jag.

Annars tänker jag som Allans mamma i filmen vi såg igår, sa innan hon dog; "det är som det är och det blir som det blir". Alltså mycket av det vi är med om i livet är som det är innan det blir som det blir. En skön känsla av acceptans över det man får vara med om, även om vi själva kan påverka en helt del. Hon var klok, Allans mor, även om vi inte fick lära känna henne i filmen.