Jobbigt att vara lärare

Bara några veckor kvar på terminen och återigen är det dags för mig och många andra lärare i Sverige att agera "bödlar" för små barn i Sverige. Jag gillar att vara lärare och jag älskar de gånger då jag märker att jag gör skillnad i en elevs liv. När jag kan påverka och förbättra, förändra saker i mina elevers liv. Det kanske låter högdraget, men faktiskt känns det så ibland. Jag kan, genom att vara en bra lärare för mina elever, göra deras nutid lättare, begriplig och lyckosam och därmed i förlängningen, göra deras framtid ljusare.

Jag hatar när jag måste förmörka någon av mina elevers tro på framtiden. Att sätta betyg på barn som är tolv år, att skilja dem som försöker och gör sitt bästa, men som inte har förmågan alltid, med dem som också gör sitt bästa och som har förmågan. Att bestämma och förklara för barn som är tolv år att de duger är okej för mig, men att förklara och bestämma för barn som är tolv år - att de inte duger, är inte okej för mig.

Det känns fel och kommer alltid att kännas fel för mig att sätta "underkänd" på tolvåringar för hur kan en tolvåring vara underkänd. Och hur kan nästa lärare motivera den elev som är tolv år och fått underkänt som tolvåring att det bara är att ta nya tag och få godkänt i nästa omgång. Kanske går det för elever som inte har diagnoser, men för elever som jag undervisar, som har diagnoser inom det neuropsykiatriska området är det mycket svårt att förstå meningen med att läsa något som man blivit underkänt i. Det går inte ihop. Därför är det riktigt jobbigt att vara lärare dessa dagar, faktiskt.

Kommentarer

Populära inlägg