"Skit i skolverket"

Rubriken hade jag över ett inlägg som jag skrev för drygt två år sedan. Kanske låter rubriken lite brutal, men det var så jag kände. Efter att ha tagit "sabbatsår" från skolvärlden i tio års tid kändes det på många sätt som ett fängelse att komma tillbaka till skolvärlden och jobba som lärare igen.

Jag såg och hade sett elever som var så sönderstressade och nedbrutna efter många års manglade mot klasskamrater i den "vanliga" grundskolan - att de knappt orkade komma till skolan. 

Jag såg lärare som stressade ihjäl sig i sin vilja att följa läroplanens mål och riktlinjer - och ändå få med sig alla elever även dem som inte hade förutsättningar att klara målen. Det var på många sätt en helt omöjlig situation.

Nu, efter två och ett halvt år i den svenska skolvärlden ser jag nya och gamla kollegor och tänker att vi måste våga mer och vi måste tro på oss själva för vi är faktiskt bra!

Vi måste våga lita på vår kompetens. Vi måste våga tro på att vi kan något, att lärarutbildningen faktiskt har lärt oss något. Ibland tänker jag att vi knappt vågar göra något utan att först läsa sida upp och sida ner i "bibeln".

Vi kan, vi har en utbildning som vi ska vara stolta över och tro på. Vi är kompetenta och vi vet en massa. Vi kan göra bra undervisning utan att läsa läroplans mål och riktlinjer varje gång!

Om det inte var så, då kunde ju faktiskt vem som helst gå in och undervisa...

Vi måste ta tillbaka kontrollen och rodret över våra lektioner, över skolan vi arbetar på. Vi kan. Vi måste våga gå egna vägar när vi ser att de redan upptrampade inte fungerar för våra elever. Vi är de som är utbildade pedagoger. Det betyder något. Om inte vi tror att vi är bra och kan hjälpa och stödja våra elever - varför skulle våra elever och deras föräldrar tro på den svenska lärarkåren?

En annan sak som jag tänkt på under de här senaste åren, som jag inte upplevde på samma sätt under åren utanför skolan är att svenska lärare aldrig är "good enough" varken hos sig själva eller hos allmänheten. Men det måste få vara så att man ibland är just det, tillräckligt bra som man är, annars orkar man inte fortsätta jobba som lärare. Stressen blir för stor, orken tar slut.

En sista sak som jag tänkt på under de här åren är att vi måste unna oss tid att HA ROLIGT! Allt måste inte vara seriöst. Alla raster behöver inte gå åt till att diskutera elever och jobbfrågor. Man kan prata andra saker också, som lite skit då och då till exempel...

Om jag räknar bort de här sakerna och tittar på allt annat den svenska skolan står för är det "asfett" att vara lärare i den svenska skolan - särskilt på den skolan jag jobbar.

Herregud vilka elever och vilka kollegor. Lärarjobbet på den skolan jag jobbar på är världens bästa jobb, när jag får vara lärare,  när jag får vara "good enough", när jag får skita lite lagom i skolverket och dess bibel och när jag ser till att ha roligt och skrattar med mina elever och mina kollegor.

Jag hoppas att Gustav Fridolin, som ju är vår nya utbildningsminister och som har erfarenhet av att arbeta som lärare ger alla lärare i den svenska grund- och gymnasieskolan råg i ryggen att börja tro på sig själva och sin förmåga - igen!

("bibeln" = läroplanen).




Kommentarer

Populära inlägg