Tillit och anknytning
Jag var i Stockholm och föreläste i onsdags. Det var en konferens som Friends och UnderbaraAdhd anordnade gemensamt. Konferensen ville rikta ljuset på det faktum att barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar mycket oftare än andra människor hamnar i situationer av mobbning, som mobbad eller som mobbare.
Jag var där som föreläsare, förälder, lärare och kbt-councellour - hur gör vi för att hjälpa de barn som blir mobbade och de barn som mobbar. Numera har många av oss kunskap om vad det är för svårigheter man behöver kämpa med när man har npf-svårigheter. Fortfarande står vi ofta och stampar kring HUR vi ska göra för att HJÄLPA. Att det är svårt vet många, men HUR man ska göra för att underlätta eller få det att fungera i skolan, det är sällan man diskuterar. Jag tror att det beror på att man faktiskt inte vet det. Det är lättare att beskriva det svåra. Svårare att beskriva hur man ska underlätta. Om du förstår hur jag menar. Det pratade jag om. HUR man kan göra. HUR man kan tänka. VAD man kan göra.
När jag pratar med elever, föräldrar och nära anhöriga om vad som varit jobbigast med att vara mobbad eller ha ett barn som blir mobbat är svaret alltid detsamma.
- Att man inte trodde mig, att man inte tog mig på allvar, att man inte stod på min sida.
Det handlar om tillit och anknytning. Om jag upplever mig vara utsatt och mobbad, men min lärare (eller andra vuxna för den delen) talar om för mig att det inte är så farlig som jag upplever. Då får tilliten en ordentlig törn hos barnet. Om det händer flera gånger så kan det till slut bli som hos flera barn jag känner till - man slutar lite på vuxenvärlden.
Att vi vuxna tar barnens känsla på allvar. Känner jag mig mobbad - då måste de vuxna runt mig hjälpa mig. Inte säga att det inte är så farlig, men säga att jag hör vad du säger, jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig. Jag står på din sida. Vi ska försöka få stopp på mobbningen.
Detta kan vi säga, måste vi vuxna säga utan att skälla på den som mobbar.
Den eller de som mobbar måste få veta att det de gör är fel, men vi måste också ge alternativ till mobbningen. Vi måste fysisk och psykiskt bygga bort mobbningen genom att göra konstruktiva lösningar som hjälper mobbaren att sluta, för i förlängningen mår inte heller den som mobbar, bra av det den håller på med.
Tillit, anknytning - att barnet/eleven känner trygghet i att de vuxna runt hen inte sviker eller skäller, men ger svar på hur man kan göra, stöttar, hjälper till att hitta nya vägar - vare sig du är mobbad eller mobbare - det är att vara vuxen.
Jag var där som föreläsare, förälder, lärare och kbt-councellour - hur gör vi för att hjälpa de barn som blir mobbade och de barn som mobbar. Numera har många av oss kunskap om vad det är för svårigheter man behöver kämpa med när man har npf-svårigheter. Fortfarande står vi ofta och stampar kring HUR vi ska göra för att HJÄLPA. Att det är svårt vet många, men HUR man ska göra för att underlätta eller få det att fungera i skolan, det är sällan man diskuterar. Jag tror att det beror på att man faktiskt inte vet det. Det är lättare att beskriva det svåra. Svårare att beskriva hur man ska underlätta. Om du förstår hur jag menar. Det pratade jag om. HUR man kan göra. HUR man kan tänka. VAD man kan göra.
När jag pratar med elever, föräldrar och nära anhöriga om vad som varit jobbigast med att vara mobbad eller ha ett barn som blir mobbat är svaret alltid detsamma.
- Att man inte trodde mig, att man inte tog mig på allvar, att man inte stod på min sida.
Det handlar om tillit och anknytning. Om jag upplever mig vara utsatt och mobbad, men min lärare (eller andra vuxna för den delen) talar om för mig att det inte är så farlig som jag upplever. Då får tilliten en ordentlig törn hos barnet. Om det händer flera gånger så kan det till slut bli som hos flera barn jag känner till - man slutar lite på vuxenvärlden.
 |
| Att känna tillit, att känna att man har någon att luta sig emot när det är jobbigt, det kan vara skillnad på liv och död i ett barns liv. |
Att vi vuxna tar barnens känsla på allvar. Känner jag mig mobbad - då måste de vuxna runt mig hjälpa mig. Inte säga att det inte är så farlig, men säga att jag hör vad du säger, jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig. Jag står på din sida. Vi ska försöka få stopp på mobbningen.
Detta kan vi säga, måste vi vuxna säga utan att skälla på den som mobbar.
Den eller de som mobbar måste få veta att det de gör är fel, men vi måste också ge alternativ till mobbningen. Vi måste fysisk och psykiskt bygga bort mobbningen genom att göra konstruktiva lösningar som hjälper mobbaren att sluta, för i förlängningen mår inte heller den som mobbar, bra av det den håller på med.
Tillit, anknytning - att barnet/eleven känner trygghet i att de vuxna runt hen inte sviker eller skäller, men ger svar på hur man kan göra, stöttar, hjälper till att hitta nya vägar - vare sig du är mobbad eller mobbare - det är att vara vuxen.
Kommentarer