Diagnos till nytta för brukaren

Idag är en dag som är fullständigt absurd. Vi pendlar mellan att följa nyheterna om den 17-åriga flicka som inte finns bland sina anhöra längre - och ett glamouröst sagobröllop mellan en prins och hans tilltänkta. Det är absurt och man blir liksom dränerad på energi. Hur kan dessa två delar av liv och död pågå, liksom, samtidigt? Det finns inget mer att säga egentligen. Egentligen borde hela Sverige stänga ner, livet kan ju liksom inte fortgå när något så fruktansvärt skett alldeles nyss. Ändå gifte sig en prins med sin prinsessa idag. Ty så olika kan liv vara.

Jag har varit på kalas idag, skålat för en födelsedagsfirande kvinna. Det är också absurt. Kalas när andra sörjer. Sånt är livet. Vi som inte är drabbade lever vidare och hoppas att det inte är vi som drabbas nästa gång.

Samtidigt som jag njuter av ledighet finns det många ungdomar och familjer just idag som plågas av förändringen som kommer med sommarlovet. Det är också absurt på något sätt. Att ledighet kan skapa mer stress än skolarbete, för somliga. Alla rutiner. All struktur är som bortblåst. Det ställer till det för många. Nu skall förhoppningsvis andra rutiner och annan struktur ta sin början - till skolan börjar igen. Att veta hur man ska göra för att hjälpa till när det blir jobbigt är viktigt. Diagnoser på ett papper kan hjälpa till att lösa saker som kan kännas olösliga. Hur gör vi nu när inget är som tidigare? Vart kan vi vända oss? Hur gör vi när allt blir fel? Hur kan vi förbereda? Sådana frågor får ofta lättare svar när man fått en diagnos. Ja, jag vet att jag skrivit om detta förut, men det är så många som jag möter som inte förstår detta ännu.

Jag var på en föreläsning som handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Föreläsaren var bra. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser och om hans oro för att en person som får npf-diagnos stämplas. 

Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet (vad det än råkar vara för svårighet), för omgivningen, för eventuellt behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 

Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 

Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor under den tiden av våra liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Därför måste vi försöka hitta barn med svårigheter och låta dem få utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 

Man pratade, som sagt, också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 

Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.

Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 

Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi alla med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 

Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är tillgångar! De skall "användas" för sina tillgångar, precis som alla människor på jorden ska få använda sig av sina tillgångar. 

(Jag vet att jag kan vara tjatig med detta, att jag skrivit om detta tidigare, men eftersom jag, som sagt, stöter på människor nästan dagligen som inte vill att man gör utredning och diagnos på barn med npf-svårigheter, till skillnad mot alla andra människor med andra funktionsnedsättningar, så kan jag inte sluta tjat).

För övrigt ska jag lägga mig i soffan och försöka smälta den här dagen som varit så absurd på så många sätt.