Millisekunden mellan att vara en curlande förälder eller en som inte bryr sig
En del lärare är "duktiga" på att hitta anledningar till att våra elever har de svårigheter de har. Det är ofta föräldrarna det beror på. Antingen låter det... Hen curlar sitt barn, därför är eleven som den är. Eller... Hen bryr sig inte om sitt barn, därför är eleven som den är. Jag vet detta, av egna erfarenheter, som förälder och som samtalspartner till många föräldrar till barn i olika svårigheter. Därför försöker jag alltid att separera barnen och föräldrarna och skolan från varandra. Lägga skulden någon annanstans. Se svårigheterna för det de är. Föräldrar kan vara ett problem för min elevs utveckling, men det har ofta ingenting att göra med elevens funktionsnedsättning att, faktiskt.
När min dotter var yngre var det ofta saker som blev fel kring henne eftersom det var så mycket som var svårt för henne. Nu för tiden och ganska många år tillbaka så har mycket varit okej eller till och med lätt för henne. Därför har jag ofta ansetts som en "bra" förälder, en förälder som är "lagom". En förälder som varken "curlar" sitt barn eller inte "bryr sig".
Men.
Så fort det blir svårt kring ett barn, eller just i detta fallet - min dotter så är det så hiiiiiiimla svårt att vara en bra förälder - sett ur andras ögon. Fönstret där man är "bra" och "lagom" är öppet extremt kort tid, när barnet befinner sig i en situation som är svår. Varför barnet befinner sig i en svår situation beror ju ofta på att barnet har svårigheter, men det ses sällan av andra människor. Man jämför med barn som inte har svårigheter. Då blir mamman eller pappan konstiga och inkompetenta. Antingen blir man då en "curlande mamma som inte kan släppa taget" eller en "mamma som inte bryr sig tillräckligt mycket". Sekunden där man är lagom kommer väldigt fort och försvinner ännu fortare, om du förstår vad jag menar.
Idag följde jag min dotter till bussen som ska ta henne och hennes klasskamrater på en bussresa runt Europa i åtta dagar. Man ska besöka Polen, Tjeckien och Tyskland på resan som ska ge eleverna upplevelser om allt från hästuppfödning till nazisternas grymhet.
Vi har planerat resan noga. Vi har haft kontakt med skolans personal flera gånger. Dels för att vår dotter har npf-svårigheter, men framförallt för att vår dotter är extremt allergisk mot mjölk och nötter. Hon är 20 år, men har aldrig tidigare rest utan någon av oss mer än en natt. Det kan låta konstigt, men har man inga kompisar man kan resa med och är man så allergisk så man kan bli dödssjuk vid en droppe ihop med att man är försiktig och orolig så är det inte helt lätt att ge sig ut och resa, så som många ungdomar i 18 - 20 års åldern gör.
Bara det gör att man blir en konstig förälder. "Vad har du gjort som har stoppat din dotter från att resa ensam med vänner någon gång i livet?". Svar: typ ingenting. Jag har försökt få henne att våga resa, men som sagt har man inga vänner att resa med, är man extremt allergisk och orolig/försiktig så är det inte helt lätt att komma iväg på en resa.
Jag satte mig i bilen efter att ha försökt prata precis lagom länge om min dotters oro, alla hennes kylskåp och väskor med mat som ska göra att hon slipper en allergisk reaktion de dagar skolan är på resa. Jag vet inte om jag lyckades. Det är ju så förbannat svårt att vara en precis lagom förälder och inte en curlande eller en som inte bryr sig tillräckligt mycket.
Jag vet att det är så. Jag ser att det ofta är så när jag jobbar som lärare och jag ser hur lätt det kan vara att vara förälder till ett barn som inte har några särskilda svårigheter så som varande förälder till ett barn som inte har några svårigheter, snarare lite för många lättheten...
Jag kramade min dotter, satte mig i bilen och åkte iväg innan någon såg mina tårar. Det är svårt att lämna en dotter som är extremt allergisk och det är svårt att känna sig som en besvärlig "curlande"förälder.
När min dotter var yngre var det ofta saker som blev fel kring henne eftersom det var så mycket som var svårt för henne. Nu för tiden och ganska många år tillbaka så har mycket varit okej eller till och med lätt för henne. Därför har jag ofta ansetts som en "bra" förälder, en förälder som är "lagom". En förälder som varken "curlar" sitt barn eller inte "bryr sig".
Men.
Så fort det blir svårt kring ett barn, eller just i detta fallet - min dotter så är det så hiiiiiiimla svårt att vara en bra förälder - sett ur andras ögon. Fönstret där man är "bra" och "lagom" är öppet extremt kort tid, när barnet befinner sig i en situation som är svår. Varför barnet befinner sig i en svår situation beror ju ofta på att barnet har svårigheter, men det ses sällan av andra människor. Man jämför med barn som inte har svårigheter. Då blir mamman eller pappan konstiga och inkompetenta. Antingen blir man då en "curlande mamma som inte kan släppa taget" eller en "mamma som inte bryr sig tillräckligt mycket". Sekunden där man är lagom kommer väldigt fort och försvinner ännu fortare, om du förstår vad jag menar.
Idag följde jag min dotter till bussen som ska ta henne och hennes klasskamrater på en bussresa runt Europa i åtta dagar. Man ska besöka Polen, Tjeckien och Tyskland på resan som ska ge eleverna upplevelser om allt från hästuppfödning till nazisternas grymhet.
Vi har planerat resan noga. Vi har haft kontakt med skolans personal flera gånger. Dels för att vår dotter har npf-svårigheter, men framförallt för att vår dotter är extremt allergisk mot mjölk och nötter. Hon är 20 år, men har aldrig tidigare rest utan någon av oss mer än en natt. Det kan låta konstigt, men har man inga kompisar man kan resa med och är man så allergisk så man kan bli dödssjuk vid en droppe ihop med att man är försiktig och orolig så är det inte helt lätt att ge sig ut och resa, så som många ungdomar i 18 - 20 års åldern gör.
Bara det gör att man blir en konstig förälder. "Vad har du gjort som har stoppat din dotter från att resa ensam med vänner någon gång i livet?". Svar: typ ingenting. Jag har försökt få henne att våga resa, men som sagt har man inga vänner att resa med, är man extremt allergisk och orolig/försiktig så är det inte helt lätt att komma iväg på en resa.
Jag satte mig i bilen efter att ha försökt prata precis lagom länge om min dotters oro, alla hennes kylskåp och väskor med mat som ska göra att hon slipper en allergisk reaktion de dagar skolan är på resa. Jag vet inte om jag lyckades. Det är ju så förbannat svårt att vara en precis lagom förälder och inte en curlande eller en som inte bryr sig tillräckligt mycket.
Jag vet att det är så. Jag ser att det ofta är så när jag jobbar som lärare och jag ser hur lätt det kan vara att vara förälder till ett barn som inte har några särskilda svårigheter så som varande förälder till ett barn som inte har några svårigheter, snarare lite för många lättheten...
Jag kramade min dotter, satte mig i bilen och åkte iväg innan någon såg mina tårar. Det är svårt att lämna en dotter som är extremt allergisk och det är svårt att känna sig som en besvärlig "curlande"förälder.
Kommentarer